Hur är det möjligt?!?!

Varför?

Jag har skuldkänslor över att jag faktiskt mår "bra" idag. Det känns som om jag inte FÅR vara "glad"..

När jag skriver bra och glad menar jag inte att jag mår bra eller är glad, men jag tror att hoppet har visat sig..

Jag kommer kunna leva så småningom..

Som sagt jag tror att det är hoppet som har kommit, hoppet om att jag ska någon dag kunna gå ut ur denna bäck svarta tunnel och vara gamla vanliga jag.. Inte idag, inte i morgon eller i övermorgon men en dag kommer jag kunna.

Bara för att jag känner så just nu betyder inte att känner så om en timme.. Det är något jag har lärt mig i det här.

Blir en myskväll, söndagsmys!

Kolla lite film.. Kanske göra en fruktsallad, äta lite chips eller bara ligga i soffan.

Idag är första dagen som jag känner mig fräsch och pigg sen jag blev gravid och sen allt detta har hänt.

Känslan hade jag TOTALT glömt bort..

Jag sitter t.o.m och ler framför datorn just nu när jag har musik på i bakgrunden, en av låtarna som ska spelas på Love's Begravning.

Idag är första dagen som jag också känner att Love är här, jag känner samma lycka som jag gjorde under graviditeten. Jag är inte ensammen idag! Tack Love!

Nu ska jag fortsätta sprida lite leenden omkring mig här hemma och sen mysa i soffan.

TACK ALLA!!

Tänkte att jag kunde bjuda på ett litet leende när jag nu är som lyckligast,

massa "Love musik" och en massa underbara bilder på mitt mirakel kan få vilken Mamma som helst att le..

Mamma ska komma och kidnappa mig nu och jag har "kors i taket" sminkat mig..

---

...men nu är jag vaken igen..

Somnade inte riktigt när jag skrev god natt..

Klockan hade nog hunnit bli tolv innan jag började komma till ro,

har haft tankar länge på att prova insomnings tabletter?

har vaknat vid ett tillfälle under en längre period, fick ett sms vid 2-tiden,

sen hade jag så där jätte svårt att sova igen, det är just själva insomningen som är problemmet.

har endå vaknat ca. 6ggr till men då har jag bara kunnat vända på mig och sen har jag snart "sovit" igen..

---

Pratade med Mamma igår om mina problem med sömnen, jag tror att jag är rädd för att somna djupt för det är där drömmarna kommer. Jag måste väl erkänna att jag är livrädd att drömma mardrömmar..

Sen jag fick reda på allt om Love har jag inte drömt en enda gång (förutom en natt).. Innan drömde jag flera konstiga drömmar om och om igen.

---

Idag blir det inget speciellt, ikväll blir det nog lite film eller något annat mys.

Har lite projekt för dagen:

- Duscha

- Gå ut med sopporna

- Om jag orkar sortera min räkningar/papper, sätta in i pärmen

- Lägga in tvätten

Jag har börjat sätta upp små del mål varje dag, för jag vet att jag inte gör det annars.

För er kanske det låter komiskt att jag måste ha duscha och gå ut med soporna som delmål men jag gör ingenting annars..

Jag behöver ha någon som sparkar mig i arslet, men jag har inte den personen.

Jag är rädd för att jag har drabbats av depression, vore kanske inte så konstigt men jag är ändå rädd.

Ska ta det med kuratorn på torsdag...

---

Ska försöka att äta en ordentlig frukost idag.. Eller iaf något annat än en polarkaka utan ngt på och vatten. Så måste erkänna att när jag säger att jag ätit en macka handlar det om en torr tom bröd bit.

Nu vet ni...

Jag är helt färdig...

Ska nog redan nu packa ner mig själv i soffan med täcke och kudde..

Har bara sovit 1 natt i sängen sen den 17/2..

Sover så otroligt mkt bättre på soffan, med tv:n på med OS. Vaknar man till har man lite ljud och bild iaf!

Eftersom man vaknar typ 10ggr per natt är det guld värt och jag tackar gud för att OS är just nu

Fick i mig 1/3 del av pajen.. Är nöjd att jag faktiskt värmde på den och försökte äta.. Framsteg!

Nej ni, det blir sova nu! Mina ögon orkar inte med längre.. Hoppas jag inte vaknar före 4 imorgon bitti för då har jag iaf fått sova 6 timmar ungefär. I sådant fall kan jag ju faktiskt titta på semifinalen mellan Finland-Slovakien vi får väl se..

Natti Natti alla!

Ni är flera som undrar varför jag skriver så kryptiskt?

Anledningen är att jag har som jag skrev tidigare blivit otroligt sårad under graviditeten. Av flera nära och kära. Relationen mellan mig och Love's pappa har bl.a vart orsaken.

Det finns betydligt många fler anledningar..

Vad jag lärt mig av det är att ALLT man säger/tycker/tänker kan man få tillbaka som ett djupt knivhugg gång på gång.

En så länge kan jag inte uttryka mig som jag vill.. Jag försöker men det går inte.

Jag kommer i ett inlägg efter begravning och en liten tid efter berätta mer detaljerat.

Fram tills dess får ni fortsätta försöka förstå mina kryptiska inlägg♥

Håller på att smider planer för fullt för begravningen,

är glad att jag ändå har ett antal dagar kvar och att jag tog ett datum, eller fick snarare rådet att vänta tills det värsta lagt sig av en man på kyrkoförvaltningen.

Barn och baby begravningar är otroligt känsliga för alla och hans råd var att vara så mogen och redo som möjligt som förälder inför denna dag. Att ha hunnit förbereda och få den perfekta dagen man vill ha istället för att hasta ihop något då jag kommer göra ALLT själv..

Som jag skrev innan hade jag bara hittat en låt, nu har jag hittat 2 låtar som jag helst vill ha någon som sjunger, det är 2psalmer som jag vill ha med och sen en dikt som innehåller allt av det jag skrev om i inlägget tidigare idag.

Jag har även hittat 2 låtar som jag vill ha när vi ska gå fram till kistan för att säga Hejdå.

Känns som om musiken har vart jobbig att hitta, jag har googlat och sen lyssnat på you tube - sen läst texterna. Många av de låtar jag blivit rekommenderade av andra änglamammor har jag inte alls känt för, men jag lovar man vet exakt när man hittat rätt låt.

---

Jag har en 3:e låt också, men den är mitt sista minne av att Love levde i mig och jag tror att jag vill behålla den betydelsen för mig själv, samma sak med bilderna på Love, jag är så otroligt rädd att bli sårad av vad andra tycker.. Helst skulle jag vilja skrika ut för hela världen och visa ALLA vilken underbar son jag har. Men jag är livrädd för att bli sårad.

Sårad är något jag blivit under min graviditet och tyvärr har detta lett till att jag ALDRIG kommer kunna lita på människor i min omgivning. Jag vet vilka som alltid kommer finnas där, men jag har även lärt mig att de flesta som man tror att man har nära hjärtat kommer vända kappan efter vinden.

---

Blommorna är på väg att lösa sig, har fått hjälp av Johanna , jag mailade henne och frågade om hon kunde hjälpa mig att koordinera ihop arrangemanget som jag vill ha, fast via mail. Jag har fått ett jätte bra svar och kommer ge det ett försök.. Jag vill som jag sagt så ofta göra ALLT själv.. Och jag ska innerligt försöka.. Ett jätte tack!

---

Jag funderar på om man ska ha någon som fotograferar på begravningen? Eller är det för känsligt? Jag vet inte, men jag vet att jag vill ha minnen ifrån Love's dag..

---

Nej nu ni, fröken Dahlin ska göra något hon inte gjort på över en vecka, försöka äta..

Jag har en köttfärspaj i frysen som jag tror jag ska värma på och så kanske jag får i mig den.

Sen blir det OS och en fortsatt kväll/natt i soffan...

Imorgon är många lediga och vill ses, jag får se vad jag orkar med just nu känner jag fortfarande för att vara helt ensammen.

Men morgondagen är en ny dag har jag lärt mig.

God Morgon,

Inatt är FÖRSTA natten som jag sovit mer än 6 timmar, blev lite strax över 7 timmar i slutändan, fast jag har fortfarande vaknat säkert minst 10ggr. Hitills är det bara en natt som jag sovit och vaknat mindre än 5ggr. Tidigare har jag varit en person som kan sova sova sova och sova..

Att gå upp före 12 har vart en bedrift och nätter med sömn på upp till 13 timmar har inte vart ett problem..

Bara att inse att thoose days are gone, iaf just nu!

---

Maten är nästa problem, som jag skrev igår, tidigare dagar har jag ätit 1 respektive 2 mackor. Jag har iof sig endå fått i mig en massa vätska så blir inte uttorkad iaf trots att man gråter så mkt. Igår blev det en halv tomat och mozzarella toast, nästan en hel morotskaka, sen en macka hemma och en ruta 62% choklad. Jag tror inte ens jag känner av hungern längre. Eller kanske jag ignorerar den? Jag vet faktiskt inte, men jag har inga krafter längre.. Va helt färdig efter de 2 timmarna jag va ute med Jessica igår och vilade hela gårdagen och kvällen.

Min kurator berättade för mig att det finns två olika lägen när något sånt här händer. Antingen så börjar man tröst äta, eller så gör man som jag tappar ALL hunger..

Ställde mig på vågen igårkväll.. När jag va på sjukhuset pris innan jag skulle åka hem i onsdags då vägde jag 81.8kg igår va vågen nere på 79.2kg, -2.5kg på 2 dagar.

Det känns helt absurbt, jag borde ju endå ha tappat "mer" på sjukhuset eftersom Love, fostervatten och moderkaka och allt endå kommit ut..?!??! Men tydligen inte..

---

Nog pratat om mina mat, sömn och vikt problem..

Igår höll jag på att kolla efter "passande" musik till Love's begravning. Hittade EN låt.. Sen har jag 1 psalm och en dikt. Det är jätte svårt med dikterna, de flesta som finns handlar om 2 älskande föräldrar men jag vet inte hur jag ska ställa mig där.. är en otroligt känslig fråga.. Chocken har fortfarande inte lagt sig, men faktum kvarstår jag var ensam genom graviditeten. Och skulle Love's Pappa följa med på begravningen så vill jag inte göra dagen jobbigare för honom än vad det redan kommer vara "konstigt-underligt-påfrestande".

Nu har det gått ett "litet" tag..

I tisdags för 3 dagar sen näst intill på klockslaget föddes lille Love.

Sen dess har det vart tungt, väldigt tungt, men jag klarar mig nog iaf i slutändan. Idag har Jessica spenderat dagen med mig. Vi åt lunch tillsammans och jag åt faktiskt en halv mozzarella och tomat toast och NÄSTAN en hel morotskaka. Duktigt tycker jag.

Tidigare dagar har jag bara ätit 1 respektive 2 mackor, så framsteg..

---

Har en liten låda nu som jag kan lägga ner alla saker som jag har för Love i. En liten minneslåda helt enkelt.

Köpte ett fotoalbum idag också, så jag kan göra som en scrapbook, med alla minnen ifrån Love. Med foton på honom, för det har jag en hel drös utav men känns endå inte som om något av dem beskriver hur han egentligen såg ut. Jag ska skriva lite text också, om hur tiden innan missbildningen var, sen om allt som hände kring hans syndrom och sen hur tiden efter har varit, som sagt en liten minnesbok.

---

Idag har jag bokat tid för begravning. Känns som en otrolig lättnad att kunna släppa det samtalet. Nu ska jag bara anordna begravningen.

Jag vill endå att den dagen ska bli en dag som jag kan se tillbaka på och vara lycklig att jag har ett tillfälle att samlas med min familj, familjevänner och barndomsvänner för att hedra Love.

---

Är trött hela tiden och kroppen värker.. Det värker i armen som jag fått drop och medicinering i. Känns som ett mega stort och ömt blåmärke.

Livmodern värker, och buken gör ont. Självklart har jag en massa blödningar men konstigt vore ju annars.

Har ett tryck över bröstet, kan nog vara stressen och chocken. Lite hjärtklappningar också.

Det jobbigaste är att jag fortfarande känner av bäckenuppluckringen, eller känner av va nog ett snällt uttryck. Hur det fortfarande kan göra så förbaskat ont vet jag inte?

Brösten ömmar, men har fått tabletter för att stoppa mjölkproduktionen, kroppen min var nog inte förberedd på detta.

---

Det är många som frågar och jag vet att många undrar, jag har kontakt med Love's pappa..

Oavsett vilka som finns här känner jag mig ensammen och det är riktigt tomt.

Jag vill bara att den känslan ska försvinna!

Igår kväll kl 17.27 kom han ut efter att jag legat totalt nerdrogad av morfin sen kl 13. Värkarna kom med 40sek mellanrum i början och pågick i 30sek.

Vet inte hur länge men sen förändrades det och värkarna på gick längre och "vilan" emellan så gott som försvann...

Moderkakan följde inte med så vart skriven på akutoperation som skulle ske inom 6 timmar (!!)

Den slutgiltiga väntan blev 13,5 timme, men nu är jag hemma och ja förstörd.

Det kommer bli långa dagar framöver men känner mig fortfarande påverkad av gårdagens medicinering så sover av och till nu hela tiden.

Har precis duschat nu och ska nog sova lite till..

Tack alla!

Kommer skriva mer när jag orkar,

imorgon ska jag bara vara och försöka reda upp det mesta!

Tack igen

Mitt hjärta slår fortare än någonsin...

Min mage är pirrig, fast inte på det där bra sättet med fjärilar i magen..

Jag är så där nervös som bara jag kan vara,

Har faktiskt kunnat sova helt ok inatt, blev arg när klockan ringde kl 6 men jag ville ju verkligen se Sverige-Finland.. Men såg enda in i 3:e perioden sen somnade jag om igen.

Försäkringskassan ringde sen vid 10-tiden och fick mig att bryta ihop totalt, frågan de ställde var när förlossningen var beräknad. Jag bröt ihop totalt! Vad ska jag svara? Imorgon? Den skulle ha varit 5:e Augusti?

Mitt svar blev "Det blir ingen". Kanske en lögn men det var allt jag kunde få ur mig...

Vann tydligen ett pris igår på miniVK på hotellet, en galamiddag för att vårt hotell vann årets hotell inom Clarion kedjan för år 2009. Priset jag vann var för Årets Leende. Tack Ida föratt du höll mig uppdaterad under kvällen! Och tack ni som nominerade mig, jag ska försöka komma tillbaka och fortsätta vara den jag är.. =) Det är mitt mål!

Nej ni, nu ska jag fortsätta packa sjukhusväskan och allt som ska med till Love, sen kommer mamma och hämtar mig sen blir det ett par dygn på KS i Huddinge, snälla håll alla tummar ni har föratt det här ska gå bra!

Ser fram emot imorgon när jag får hålla lille Love i min famn.

Tack för allt stöd!

Dagen jag våndats över har äntligen tagit slut..

Jag är riktigt riktigt trött och ska bara sova nu!

Allt gick bra på Huddinge, fick tabletten och svar på min frågor, blev inge ultraljud idag. Fick reda på att bilderna som tagits när jag va hos överläkaren ligger i min journal så jag kan få de utskrivna när jag ska tillbaka till honom på återbesök när vi ska gå igenom obduktions rapporten. Känns skönt!

Har också hittat mini mini kläder idag, vi va på toysrus och det fanns en liten docka som var 20cm med en lite dräckt på och en liten mössa. Så nu är det avprickat.

Har ju haft en del konstiga drömmar under graviditeten och nu har många pusselbitar trillat på plats, ska berätta om dem senare,

nu är det dags för sängen och det sedvanliga OS på tv..

Ska hoppa in i duschen nu, sen kommer mamma och hämtar mig..

Sen ska vi åka till KS i Huddinge och jag ska få tabletterna som får Love att somna in.

Tack alla söta för alla sms jag och Love fått inatt/imorse♥

Det här är en bra jobbig dag men visst hade jag inge val?

Jag har börjat tvivla på mig själv, har jag bara missuppfattat allt vad överläkaren sa och gör jag mitt livs misstag,

eller är verkligheten verkligen så här hemsk?

Helst skulle jag bara vilja bli väckt ur min mardröm, men jag antar att det tar lång tid innan jag vaknar.

Tack igen alla!

Idag ska Love få sluta lida idag ska han få komma till ett bättre ställe,

till morfar Bosse och jag är helt övertygad om att han kommer kunna ta hand om Love bättre än vad jag har kunnat gjort,

min kropp har misslyckats, den har verkligen lyckats få mig att mista det jag älskat mer än något annat i mitt liv.

Det gör så ont att veta att jag måste leva kvar i min kropp, den som har förstört mitt liv. Jag visste inte att man kunde hata något så mkt, men jag hatar den verkligen.

---

Sov gott sötaste Love!

Jag längtar efter den dagen när vi får gå tillsammans på den där ängen och jag får hålla din lilla lilla hand som vi gjorde inatt i min dröm.

Jag kommer alltid älska dig och din framtid syskon kommer aldrig kunna ta din plats.

Du är min första och du är MIN!

Förlåt att jag måste göra det här men jag gör det av kärlek jag gör det för att du inte ska ha ont och slippa lida!

Hade jag kunnat hade jag gjort ALLT föratt få ha dig i mitt liv för resten av mitt liv,

men ditt minne kommer alltid leva med mig

Det här har vart den finaste tiden i mitt liv!

Jag älskar dig min underbara Love

---

Grattis på din 25års dag!!

Jag hoppas du får en helt underbar dag och att du kan njuta av din dag,

trots allt som du/vi går igenom just nu.

Vi ses under nästa vecka, tyvärr under väldigt tråkiga omständigheter!

Men ta hand om dig och återigen ha en underbar dag!

72 timmar har redan gått sen jag fick beskedet att jag kommer förlora mitt barn, min älskade son, Love.

Det känns som om det gått 1 år i mina ögon.

Jag tror att jag kommit till det där stadiet när jag vill vara ensammen,

Vet inte hur jag ska beskriva det.

Jag vet att mina nära har fått höra samma samma sak om och om igen, förlåt.

Hittade en hemsida igår som hjälpt mig en massa:

Informationen nedan är lånad från ovanstående länk

---

Att möta sorgen

Följande är skrivet av föräldrar som själva mist barn. De förslag som ges här är tänkt som hjälp till dig som känner dig hjälplös och inte vet hur du ska möta familj eller vänner i deras sorg.

Kontakta föräldrarna

Möt helst upp personligen men är avståndet för stort ring eller skriv. Föräldrarna har inte ork att ta kontakt. Därför måste du ta initiativ. Det är väldigt viktigt att föräldrarna känner att ni delar deras sorg.

Lyssna!

Var beredd på att lyssna till samma ord om och om igen, under lång tid. Man kan inte sätta upp en tidsgräns för sorgen. Det är inte ovanligt att föräldrarna är instabila länge efter förlusten av barnet. En sorg är som en berg och dal bana med djupa dalar av sorg och smärta men även perioder av normalt liv. Med tiden planas dalarna ut och kommer inte så ofta. Förr hade man ett sorgeår, något som kunde återinföras.
Kom ihåg! - Det finns inga tröstande ord,

Så vet du inte vad du ska säga - LYSSNA!

Det kan vara svårt att veta vad man ska säga och göra. Du behöver varken säga eller göra något - det viktigaste är, att du törs vara där. Ord är ofta överflödiga. Säg kanske: "Jag vet vad som har hänt och förstår att du har det svårt". Men en kram kan också vara tillräcklig.

Fråga?

- Men var beredd på att bli avvisad, men låt inte det avhålla dig från att försöka igen. Fråga om barnet, om förlossningen eller om barnets död.

Glöm inte Pappan

Han har också förlorat sitt barn, och har därför behov av att tala om sin förlust och sin sorg.

Undvik uttalanden som:

• Se till att komma över det.
• Det är ju bra att ni har större barn.
• Ta er samman, livet går ju vidare.
• Det var ju tur att ni inte hann få barnet med er hem.
• Ni är ju så unga och kan få många barn.
• Bli med barn snabbt igen så glömmer ni det här. Det barn som föräldrarna har förlorat, kan inte ersättas av ett nytt barn!
• Pressa inte föräldrarna att börja arbeta igen. Arbete är inte alltid den bästa medicinen.
• Låt överhuvudtaget föräldrarna ta allt i sin egen takt.

Det är naturligt att gråta

Låt föräldrarna gråta, det lindrar sorgen, och var inte rädd för att själv gråta. Det är skönt för föräldrarna att känna att ni delar deras sorg. Föräldrarnas sorg lindras inte genom att gömmas undan - tvärtom! Smärtan och sorgen behöver genomlevas.

Hjälp med praktiska ting

Hjälp till med praktiska göromål som matlagning, städning och tvätt. Sånt blir plötsligt likgiltigt och ovidkommande för föräldrarna. Tag hand om syskonen en stund när föräldrarna behöver kunna sörja det döda barnet i lugn och ro. Syskonen har också behov av miljöombyte. Men det är samtidigt viktigt att föräldrar och syskon pratar om der som har hänt.

Begravning

Låt föräldrarna själva bestämma hur de vill ha begravningen. Hjälp och stöd dem vid behov, men ta inte ifrån dem kontrollen. Alla erfarenheter visar att det är viktigt att syskonen får möjlighet att se och röra vid sitt döda syskon och delta i begravningen. Visa intresse för begravningsplatsen och kom ihåg bemärkelsedagar.

Rädsla och vrede

Rädsla kan vara en naturlig del av sorgeförloppet. Rädsla för de märkligaste saker. Försök att acceptera att föräldrarna är rädda även om rädslan verkar orealistisk. Låt bli att komma med förnuftiga bortförklaringar och argument mot denna rädsla - Det hjälper inte föräldrarna. Var beredd på att sorgen också kan utlösa vrede.

Andra goda råd

• Pressa inte föräldrarna till att plocka undan barnets kläder och saker.
• Stötta föräldrarna så att de själva tar kontakt med familj, vänner och arbetsplats. Det är bättre om föräldrarna själva kan klara detta.
• Var uppmärksam på att du inte kan känna och helt förstå hur det är att vara i den sörjandes situation.
• För föräldrarna kommer det döda barnet alltid att vara en del av deras liv och du måste vara beredd på att de kommer att tala om barnet och nämna det vid namn.
• Kom ihåg - tiden läker inte alla sår!

Idag har vart efter omständigheterna en bra dag hittills måste jag sammanfatta den som,

det som känns komiskt är att jag redan kan se den berg och dalbana alla hittills har beskrivit sorg arbete för mig.

Har pratat med min arbetsgivare idag, mailade henne redan under onsdagskvällen. Idag ringde hon och vi pratade i ca. 30 min och jag känner mig lättad, över vad vet jag inte men det känns bra!

---

Hungern har kommit idag också, är hungrig hela tiden men bli mätt lika fort, just nu sitter jag och har "fredagsmys" för mig själv i soffan. Ville ha en egen kväll ikväll. Sitter med popcorn och äppelcider och kollar på is-hockeyn, ska bli härligt medans lille Love puffar på där inne. Vill försöka få så många BRA minnen som möjligt av den sista tiden han bor i min mage nu, men jag kan lova att det är svårt!

Har känt av bäckenuppluckringen/foglossningen något enormt idag, jag tror att den blev bedövad efter nyheten i onsdags och försvann i skymundan av smärtan i hjärtat.

---

Pratade även med Katarina församling idag och Katarina Kyrka, det är där vi har familjegraven och det är där begravningen av Love kommer att ske. Men kunde inte få några svar på mina frågor då hon som kan svara är ledig tills torsdag nästa vecka, så får ta det när jag kommer hem ifrån Huddinge.

Måste komma ihåg att ringa skatteverket på måndag och försäkringskassan, skatteverket föratt få blanketter föratt kunna folkbokföra Love som min son, försäkringskassan för att fråga hur det blir efter att jag fött honom.. Ifall min nuvarande 100% sjukskrivning gäller även för "eftervården".

---

Grannen ovanför har fest och jag hör hans musik över min egen tv som jag vart tvungen att höja föratt höra, orkar inte gå upp och säga till kommer bara att bli ledsen och bryta ihop. Det är nu jag vill ha den där mannen som alltid finns vid sin sida som skulle kunna göra det åt mig, men jag är själv.

Dock vet Love's pappa allt om förlossningen och om att han kommer somna in på söndag förmiddag och han ska själv få bestämma hur han vill göra.

---

Nej ni, ha en underbar fredag och njut av varandra och ta till vara på tiden!!

Vill bara tacka alla för kramar,

tankar och allt vad det nu kan vara ni bistår med!

Ledsen, om jag glömmer att svara på sms och telefonsamtal men är förrvirrad.

Det enda jag har i huvudet just nu är att gör jag verkligen det enda rätta? Kanske finns det en möjlighet att Love skulle klara sig och kunna leva sitt liv och tänk om jag dödar honom nu och han egentligen hade kunnat levt. Jag antar att det är helt normala tankar men jag kan inte släppa det.. Ska jag vara en mördare?

Lånad info från: http://www.associatedcontent.com/article/42736/what_is_prune_belly_syndrome.html?cat=52

Nu är jag vaken igen,

kunde efter många vändningar och tankar och små tårskvättar somna om efter att jag vaknat i natt.

Somnade om igen efter 6 tiden imorse och vaknade nu strax innan 9. Innan hann jag nog sova 1 timme ungefär.

Lägligt nog fick jag sms av Maria, min underbara vän, som just nu bor och jobbar i Åre och henne har jag inte sett sen jag precis fick veta att jag var gravid. Så efter lite sms skickande runt 4 tiden ringdes vi och pratade nästan en timme imorse, Tack söta!

---

Idag har jag bara ont i kroppen, den värker så otroligt mycket. Jag har ont i halsen efter allt gråtande. Jag mår illa av något som jag inte ens kan beskriva och i vänster sida av livmodern har jag ont. Jag kan verkligen känna att Love ligger med sin missbildning ditåt för det trycker på nya ställen på mig och magen min bara växer.

Magen är stor, men det är inte så konstigt när min lille älskling där inne sväller över buken och bröstet.

Men det var skönt att se på ultraljudet igår att det som jag kallar för det "svarta hålet" inte hade växt sen i onsdags(?) Har ingen koll på dagarna längre.

---

Det "svarta hålet" är Love's missbildning, jag ska be om en ultraljuds bild på honom på söndag eller på tisdag när jag åker in. Har ångrat mig ifrån vad jag tyckt tidigare. Jag vill kunna jämföra min första UL bild på honom där han ligger och i mina ögon är väldigt lik sin pappa, eller iaf har hans huvudform och jag såg Love's Pappa i bilden på UL.

Jag vill kunna visa och få alla att förstå att det finns inget för mig att göra ni måste nog få se med egna ögon hur stor detta fel är eller jag vet inte vad jag skriver just nu.

Kanske mitt sätt att hävda att jag inte gjort något fel, men jag kommer alltid tveka.

Vill sova mera, men jag kan inte, det här måste få ett slut innan jag tror jag kommer kunna sova ordentligt igen.

Vet inte om jag missat både datum och antal år men är lite förrvirrad just nu, någonting säger mig att det var igår och i så fall ber jag så otroligt mycket om ursäkt!

Hoppas du får/fick en helt underbar födelsedag!

Kramar

Det gör så ont!!!!

Har man sovit sina timmar igen eller?

Vill bara kunna byta plats med honom varför ska mitt barn behöva somna in före mig?

Nu kommer alla frågor och tårarna vill inte ta slut!!

Dagen börjar ta sig mot sitt slut, Äntligen!

Är helt slut, färdig och ja kaput kanske man ska kalla mig..

Men ändå våndas man över nattens sömn, vill inte sova och vill inte drömma, men jag måste nog ta den vägen för jag kommer aldrig klara mig om jag inte sover..

Jag önskar att jag inte var ensammen, missförstå mig rätt, jag vet att jag inte är ensammen men skulle behöva den där andra personen som sörjer med mig.. Den som ifrågasätter mig och tycker att jag är löjlig men HAN finns inte.. Han har valt att söka (tröst!?!?!?) hos någon annan, varsågod! Men tack..

---

Idag har vart en lång dag igen.. Va på KS i Huddinge vid 13 tiden, underbara Jessica följde med mig för Mamma var tvungen att vara med Mormor på KS i Solna. Men efter läkarbesöket som innebar mest pratande och förklarande av det fysiska jag kommer gå igenom i medicinsk bedömning fick vi gå ut igen för att vänta på sjuksköterskan som skulle ha mitt inskrivnings samtal, då hade mamma kommit och hon följde med in. Tog blodprov, kom inte ihåg om det va hemoglobin(?) eller järn eller vad hon egentligen tog för blodprov.. Vet att jag får svaret på söndag om jag kommer ihåg rätt..

Hon informerade om vad som händer emellan söndag-onsdag, känns skön att veta att jag faktiskt trots allt är i trygga händer.

Efter sjuksköterskan va det dags för kuratorn, en helt underbar person, mamma och Jessica fick vänta i väntrummet och i min uppfattning kändes det som om jag va inne där i 10min, verkligheten säger nog 1timme och 10min.. Båda min följeslagare trodde jag hade blivit bortrövad när jag väl kom tillbaka..

Jag antar bara att vi hade otroligt mycket att prata om..

Hon kommer finnas med mig på tisdag och det känns underbart!

---

Efter detta blev det en tur till Bonti på Norrtullsgatan efter många vägar fram och tillbaka och jag fick mig ett ordentligt gott skratt för dagen! På Bonti köpte jag lifestones "kladdmassa" föratt kunna göra hand och fotavtryck av Love på tisdag sen kan jag bestämma om jag vill beställa några av deras produkter.. Känns jobbigt att behöva ta beslutet nu men då har jag val möjligheter!

Hoppas detta inte blev ett lika snyftigt inlägg som tidigare, känns bra att få lite sakligt skrivet och gjort..

Tack Mamma för att du storstädat min lägenhet idag, det behövdes!

Precis fått samtal ifrån en gullig sjuksköterska på Huddinge.

Ska dit på inskrivningssamtal idag strax efter lunch, sen ska jag tillbaka på söndag föratt få tabletterna som ska få lille Love att somna in för gott. Sen på tisdag morgon blir jag inlagd för att få genomgå förlossningen, hur lång tid den tar vet ingen.

Jag känner mig verkligen helt trasig och nerbruten i en miljon små partiklar jag hoppas verkligen att jag kan klara mig igenom det här, men frågan är fortfarande HUR?

God Morgon,

eller vad man ska säga..

Äntligen fått sova 3 timmar och 23min men vaknar upp och tårarna rinner automatiskt. Hur kan jag redan vara trött på tårarna det här är ju bara början.

Nu är det inte längre min värsta dag längre och nu är det en ny dag, men det känns som att dagen går i gårdagens tecken.

Har ingenting att skriva känner mig helt tom.

Vill bara få alla jobbiga samtal idag så att jag kan börja hantera allt, vet inte vart jag ska börja.

Gårdagens agerande och uppåtanda har förvandlats till total uppgivenhet - hur ska JAG gå vidare från det här?

Det gör ont i mitt hjärta, det gör ont i hela min kropp den dagen som skulle lugna min oro och få mig att vara lyckligare än alla i mina ögon förvandlades till den absolut värsta dagen i mitt liv. Tydligen har inte tårarna tagit slut för nu rinner de igen.

Idag 11.30 hade jag tid för ultraljud för att lugna min oro, istället blev det den längsta väntan i mitt liv och då pratar vi bara om 2,5 timmes väntan.

På ultraljudet visades ett gravt fel på urinblåsan/njurarna på min lille son (ja jag vet nu att det är en liten pojke) även kallat Prune-Belly Syndrom, vilket drabbar ca 1-2 bebisar/foster på alla ca. 40.000 födda bebisar per år.

You got your first one for 2010 - You´re happy?

Om ni alla tänker men det kommer lösa sig, NEJ! Det kommer det inte..

Det gör ont i mitt hjärta att skriva men jag vet att det här är det enda som kommer göra att allt blir bra - så smånigom - kommer vara tvungen att avsluta graviditeten genom en 3 stegsmetod eller om det va 2 eller va de nu sa.

Har idag träffat en docent/överläkare inom fosterdiagnostik/medicin på Karolinska Universitets Sjukhuset i Huddinge idag och därför är jag så säker på vad som kommer att ske.

Vill ni ha kontakt med mig skriv gärna här eller prata med Mamma min, jag orkar inte med fler samtal än de jag redan får och er som jag redan pratat med gäller inte detta vill ha er vid min sida nu.

Vill TACKA alla som ringt idag, alltifrån min barnmorska på Mama Mia, till er som jag vänt upp och ner på er vardag idag men jag ska försöka klara mig nu.

Det kommer ta tid jag vet, här sitter jag med tårarna som rinner ner för min kind och kollar på olika begravningsbyråer för en begravning för min lille, Love Dahlin, för det är vad han skulle ha hetat.

Det här kommer bli den längsta tiden i mitt liv...

Att vara gravid ska tydligen vara en en rosa dröm eller kanske man ska förklara det som ett riktigt puffigt vitt moln som får en att sväva fram..

Inte i mitt fal..

Först och främst var ju ingenting planerat, och skedde utav en ren slump, man får faktiskt kalla det slump i detta fall. Innan jag ens bestämt mig för att behålla barnet har jag genomgått försök till abort, och jag ska tydligen inte då ha rätten till att "kunna älska mitt barn"..

Well, time will tell.

Räckte då inte det hemska man har behövt gå igenom med diverse besök hos kuratorer som tycker att man är en idiot som inte haft "ett förhållande" med pappan till filuren. Faktum kvarstår barn kan bli till iaf och kanske är jag en idiot men i sådantfall en gravid idiot.

Nej!!! Man börjar hela graviditeten med att må sjukt illa, eller kanske tom sjukligt illa! Men efter 3 månaders (!!!!) konstant illamående och yrsel liknanade känslor försvann illamåendet men istället kom något som jag inte ens skulle vilja önska min värsta fiende någonstans i vecka 9, foglossning.....

Om jag någonsin har haft ont i ryggen så kan jag konstatera att detta är värre än något jag någonsin tidigare har haft, och det är garanterat inte en överdrift.

I vecka 11 blev jag halvtids sjukskriven och ordinerad att gå till sjukgymnast, nu i vecka 16 kan jag konstatera att det inte gör mindre ont utan snarare har det som jag trodde inte kunde bli värre faktiskt har blivit det.. Och nu har jag blivit heltids sjukskriven och ordinerad att använda kryckor dagligen, det mest komiska i det hela är att det är 6 månader kvar tills förlossning.. Jag ber till alla gudar som någonsin kan ha existerat att detta inte kommer bli värre nu. Använder även TENS, en sorts vibrerande smärtlindring av elektroder om jag inte sov helt hos sjukgymnasten ;)

Idag, igår och i förrgår kväll har jag inte lämnat sängen, mer än när jag måste gå på toa eller äta men det är en bedrift att komma ur sängen kan jag lova och hur jag ska kunna jobba mitt sista pass imorgon är en bra fråga, men den som lever får se...

Nu kallar sängen och ni ska få slippa läsa mina klagomål, snällt va =)

Natti Natti

Första inlägget på nya bloggen och ja första bebis som är på väg.

Därav namnet på bloggen i Augusti 2010 så väntas den lill* titta ut.

Just nu är den beräknad till Torsdagen den 5:e Augusti, på dagen 14 dagar efter min egna 25års dag.

Mycket på bloggen kommer handla om graviditeten, iaf just nu. Sen kommer väl mycket handla om vardagen som den kommer att se ut som mammaledig.

Den 9:e Mars är det dags för RUL, Rutin Ultraljudet, förhoppningsvis kommer vi då få reda på vad det är för liten filur som bråkar med mig..

Ska försöka uppdatera så mkt som möjligt men förvänta er inte för mycket, hehe

♥ Bina