För 14 dagar sen höll jag dig för första och sista gången i min famn.

Vid den här tiden satt jag nu med dig i mina händer/min famn.

Jag var/är den stoltaste Mamma man kan vara.

Att en sådan liten kan göra en så otroligt stor inverkan på ens liv kan man aldrig föreställa sig.

Jag kommer alltid älska dig,

Tyvärr kommer jag aldrig få dela dina "första" tillfällen.

Men jag kommer drömma om den dagen vi får gå hand i hand.

Men jag vet att du kommer få det bra när du får leka med alla andra små änglarna i himlen.

Jag vet att de kan ge dig så mkt mer än vad jag någonsin kunnat ge dig här hos mig.

Men behöver du tröst eller en axel att luta dig emot vet du var jag finns.

Jag kommer alltid finnas för dig Love.

Du kommer alltid vara min första, och det kan INGEN ta ifrån dig.

Att du kunde vara så perfekt fascinerar mig dagligen.

Hur du redan efter 18 veckor kunde ha de små små små öronen, förlåt att jag var tvungen att vika upp det men ville inte att du skulle ligga med ett vikt öra, jag vet ju hur ont det kan göra.

Förlåt att jag aldrig klädde på dig, jag vet att det är kallt där du är, men jag vill inte att du skulle få mer ont.

Jag hoppas du är varm i din fina fleecefilt och att du kan gosa med lille Nalle Puh,

Om du klämmer och skakar på Puh så låter han. Tänkte att du behövde något som kunde trösta dig om du var ledsen.

Jag har också en Nalle Puh, en som alltid kommer påminna om dig.

Jag sover med den om natten, så som du sover med din.

Men jag börjar må bättre nu, inte för att jag inte har dig hos mig utan för jag vet att du vill att jag ska vara lycklig och inte behöva se mig sitta i min ensamhet med tårar som rinner ner för mina kinder.

Men jag är lycklig Love♥

Jag tror du vet varför =)

Jag känner att du är här ibland och skrattar åt mig, åt det jag säger och det jag gör.

Du är saknad här, inte bara utav mig älskling.

Om en vecka ska jag säg Dröm sött på riktigt, jag undrar hur det ska gå.

Att behöva se den där lilla vita kistan stå där framme i kyrkan och veta att jag måste säga vi ses i framtiden, det gör ont.

Men tack för allt du gav mig, du har givit mig mer än vad någon tidigare har gjort!

Det känns vidrigt, hemskt och jobbigt att säga att jag hade aldrig känt mig "lycklig och funnit den här inre ro" om det inte vore för det som hänt.

Jag är för evigt tacksam Love.

Saknar dig varje sekund, minut, timme, dag och vecka.