Så här när man inte kan sova natte tid kan man ju skriva ihop en förlossningsberättelse istället.

Kanske är lika nyttigt för kroppen?

Vad vet jag..? Men sova kan jag tydligen inte..

Först på söndagen den 21/2 skulle jag infinna mig på Avd K67 av anledning att få en tablett, Mifegyn, för att "avstanna" graviditeten..

Jag har läst på diverse forum och på diverse informationer att man ska få 3 tabletter.. Jag fick 1 (!!).. 

Varför vet jag inte, men det är inte för ens nu som jag ens har reflekterat över det.

Var det därför jag kände Love sparka sista gången strax innan 17.00 den 23/2??

Den 23/2 kl 07.30 fick jag min första tablett av Cytotec som då gavs vaginalt och även fick jag svälja 2 ipren och 1 citadon (tror jag att det var), efter att jag fått allt förklarat för mig av min ansvarige sjuksköterska Åse. Hon berättade snällt men rakt för mig att det var upp till mig att bestämma hur lång förlossningen skulle vara...

Hon informerade Mamma att hon skulle tvinga mig att upp och gå i korridoren för att ju mer man rör på sig desto fortare går förlossningen.. Tydligen..

Så med "hitler" Mamma & Åse som ordergivare hade jag ett Marathon framför mig. Och ja, jag hade/har ju fortfarande den underbara bäckenuppluckringen och var inte särskild road över något utan ville helst ligga i min säng och bara få vara.

Men nej, så blev inte den här dagen...

Sen fick man de underbart finfina nät-trosorna och mega blöjan på sig, efter det var det dags för att få en infart i mitt vänstra armveck, skulle tydligen vara bra att ha sen när värkarna satte igång och det var dags för morfin och annan snabb smärtlindring.

Sen vid 9-tiden var det äntligen frukost dags, fick i mig efter mycket om och men, 2 smörgåsar med ost på, till det blev det ett glas äppeljucie, kommer fortfarande ihåg att min VitaminWell Grönt Äpple var mycket godare.

Försökte även få i mig lite jordgubbsyoghurt, en yoggi, men det gick inte alls.

Sen börjades det.. de eviga promenaderna.. fram och tillbaka, fram och tillbaka.. 10 minuters vila i sängen, en vända för att kissa.. fram och tillbaka, fram och tillbaka och ja, jag tror inte jag behöver upprepa mig så mycket mer om just den saken.

Det fortsatte så, sen vid 10.30 kom äntligen min kurator, Lollo, och räddade mig under ca. 30min. Vi pratade om allt hur jag kände mig, vad jag tänkte på, lite om begravningen och om jag var redo för det här.

Jag började då känna att jag inte längre var kvar där mentalt..

Lollo lämnade mig sen när vi kände oss klara, Mamma och Åse var då de som bestämde igen och visst fasiken fick jag INTE ligga kvar i sängen.. Upp och knata dags.. och samma visa var igång igen... Nu fick jag även min 2:a tablett Cytotec, denna gång skulle den sväljas. 

11.45 räddades jag åter igen, men den här gången utav Love's Pappa. Mamma gick ner i kafeterian och åt en lunch så att jag och han kunde få vara ensamma..

Vi pratade, jag visade magen (eftersom han inte sett den sen v12), han tyckte ju inte att jag gått upp något nehe tyckte jag och drog upp sjukhus skjortan.... Han vart tyst.

Vi pratade ännu mer, jag hade helt enkelt en "trevlig" stund som inte innehöll upp och hoppa övningar.. Strax efter 12.30 fick jag frågan om lunch. Vad serveras frågade jag snällt? Till svar fick jag en lista på säkert 25 rätter (och nej jag överdriver inte) valde iaf köttbullar med potatismos, för de måste ju ändå vara helt okej.

Jag och Love's Pappa tittade undrande på maten som sen kom in, den stod så fint på sin bricka tills Mamma var snäll och tog bort den under eftermiddagen. 

Vid 13 tiden kom Åse med min 3:e Cytotec tablett, hon förklarade även att hon snart slutade och att "kväll skiftet" skulle komma till mig nästa gång. Fick även ännu fler Ipren och Citadon.

Samtidigt kom Mamma tillbaka och Love's Pappa gick. När han gick var jag fortfarande pigg nog att sitta i sängen och kunna skratta och prata.

Det dröjde inte många minuter innan jag låg ner i sängen för att inte röra på mig då jag VERKLIGEN var tvungen att gå på toaletten, och enda anledningen till det var för att jag vägrade att föda Love i blöjan.....

Första gången jag räknade sekunderna mellan värkarna var vid 13.25..

Då hade jag 40 sekunders värkar och 30 sekunder "uppehåll" emellan. Hur det kunde gå från att kunna sitta och skratta strax efter 13 till att innan 13.30 ligga och inte kunde andas igenom värkarna har jag ingen aning om, men det gick FORT!!

Från 13.25 - 17.27 gick tiden långsamt.. Mamma satt och läste tidningar, tittade på mig ibland.. Fick uppdrag att ringa de som skickade sms till mig och göra precis det jag sa.. Fast jag sa verkligen inte mycket.. Det gjorde för ont. 

Jag låg bara och kollade på klockan och såg att nu skulle värken komma snart och Aj det gjorde den, sen började man räkna ner för nu skulle den tona ner sig och puuh det gjorde den.. När Mamma sa att hon tyckte klockan var fin och att hon skulle kunna tänka sig att ha en sådan hemma, skakade jag på huvudet och sa NEJ.. Jag skulle ju ALLTID räkna sekunder på den där klockan.

Strax efter 14 ringde jag på Mia, nya sjuksköterskan, första gången och jag fick min första dos Morfin.. Ojojoj, den känslan kommer jag aldrig glömma.. Det var som om hela kroppen bara domna bort, hela jag bara försvann, jag vart helt avslappnad och kände mig helt borta.. Hon skulle sen skölja ur infarten med lite saltlösning(??) men precis då kom en värk och jag spände mig och tjii fick jag, eller snarare saltlösning fick jag i hela ansiktet.. Jag skrattade, Mamma skrattade och Mia skrattade.. Det var nog sista gången jag skrattade just den dagen.. 

Morfinet slutade verka ganska omgående och inom 20min ringde jag på Mia igen.. Mer morfin tack och det fick jag.. sen blev det tätare och tätare från 16-tiden var Mia i mitt rum nästan konstant. Hon var vid 2-3 tillfällen tvungen att ta hand om sina andra patienter.. Men annars var hon min, hon fick emellan värkarna svara på all världens konstiga frågor från mig som var högt ovan molnen hög på en Morfin våg, jag antar att hon är van..

Någonstans här blir jag sjukt förbannad på Jessica också, hur det nu kom sig vet jag inte, men självklart skulle jag ringa henne och skälla ut henne (!!).. Det enda jag fick ur mig var hur arg jag var på henne för att hon inte berättade hur för jävligt ont värkarna gjorde (??) eftersom hon fött 2 barn.. Mitt under utskällningen blir jag akut illamående, vilket tydligen är vanligt av morfin, och ger Mamma telefonen och sen börjas nästa problem att kräkas..

Men jag fick fortfarande mer Morfin, och så hade jag nu fått min andra dos av en het filt på mig som låg över mage och länd ryggen när jag låg i fosterställning.. Strax innan 17 kände jag en spark av Love i vänster sida, den var kraftigare än några jag känt tidigare och som jag nu i efterhand kan säga var den sista jag någonsin fick känna. Efter det började värkarna ändra form, de vart mer spettsiga eller hur jag ska förklara dem och det högg i livmodern under värken.. Jag fick en dos till Morfin (som nu var den sista) jag han kräkas ännu en gång till.. Sen fick jag en konstig känsla i kroppen mitt under en värk men jag kan inte säga att det gjorde ont utan det vara bara en annorlunda känsla och jag som inte ens andats under mina värkar ställde mig nu upp och gick raka vägen in på toaletten och satte mig..

Värken tog slut.. Jag kommer ihåg hur jag hänger över handikappet armstödet och tänker hur ska jag klara av att komma tillbaka till sängen, för jag är helt färdig..

Mamma är på väg mot toaletten men jag säger nej, jag vill vara själv..

Sen kom nästa värk och då visste jag nu kommer han, mindre än 1 sekund senare säger det splash i bäcknet (av att vattnet gick) och sen hör jag en duns, som när du tappar en apelsin i golvet..

Klockan var nu 17.27♥ och lille Love Dahlin hade faktiskt fötts, min lille Love var inte längre i tryggt för var i min livmoder utan han var ute i den stora vida världen och jag kunde från den sekunden inte skydda honom längre och inte heller var ett med han.. han var Love nu!

Mamma är än en gång på väg och jag säger bara han är ute. Hämta Mia nu..

Jag vill inte flytta på mig, jag vill inte se min döda son i bäckenet jag vill inte veta om moderkakan är kvar eller hur tjock navelsträng är..

Mia kommer och frågar om jag är säker, Ja säger jag bara och jag är trött jag vill bara lägga mig ned.

Hon ber mig lyfta på mig och säger Ja han är ute nu, men inte moderkakan..  Hon tar fram en sax och en klämma.. Sätter på klämman på navelsträngen och sen klipper hon av den..

Samtidigt ställer jag mig upp och sätter på mig blöjan och Mia lägger samtidigt på locket på bäckenet och tar med sig Love där ifrån.. 

Jag går och lägger mig i sängen, värkarna är HELT borta.. Istället börjar jag få en konstiga smärta i ryggen i stället, men jag skulle INTE ha något mer smärtstillande.. Nu var han ute.. Jag var frisk nu intalade jag mig själv.. 

Jag skulle klara mig utan smärtlindring från och med nu..

Jag är en stor flicka.. Jag har ju faktiskt fött ett barn, som jag fortfarande inte hade sett.. Men som jag längtade, jag fantiserade om HUR han såg ut? VEM han var lik? Hade han mina fingrar eller min näsa? Eller Pappa's fötter?

Tusen frågor utan några tusen svar, men svaren skulle jag få snart, väldigt snart......

---

Nu ska fröken Dahlin göra ett nytt försök till att sova, Det här inlägget fick iaf drygt 1 och en halv timme att rulla på♥

Så natti natti,

Ska fortsätta min berättelse om mitt första möte med min son och sen om operationen dagen efter och historien tills jag var hemma igen på Frejgatan..