Nu är "längtan" efter ett visst samtal över.. Känns sjukt bra.. 

Here it comes..

SPIT IT OUT!

Jag och Love´s Pappa har haft en relation sen 2009.. Det är ett tag nu..

Idag tog relationen slut..

Jag är ledsen för alla Er jag ljugit för..

Det har inte vart min mening..

Sanningen är att efter att Love föddes började vi ses igen.. så från den 23/2 tills nu har vi haft en relation..

På gott och ont.

Från och med NU är den över...

Jag behöver bara skriva av mig..

Jag är förbannad..

Missförstå mig rätt där, jag är INTE sårad..

Jag är rent ut sagt mer förbannad än vad jag någonsin tidigare i mitt liv varit. 

Varför kan jag inte ens sätta ord på..

Jag är riktigt jävla förbannad.. 

Alla känslor kring min förlust av min son Love kom tillbaka NU..

Jag önskar att jag bara kunde skrika ut till världen vem han är och hur vi sågs.. 

Men jag kan inte än, jag vet att jag sitter på en massa information som bör stanna hos mig, men jag är välmedveten om vad den informationen skulle bistå med i fel händer..

Det kliar i mina händer..

Ska man ge tillbaka för allt det jag genom gått?..

Jag vill, jag vill verklgen men bör man?

Jag har ju INGENTING att ångra.. 

Allt som betytt något i mitt liv (Love) har ju redan försvunnit..

Så varför bry sig..

Vad har jag att förlora? Vänskap?

Det har jag redan mist tillräckligt.. 

Jag har dessutom återvunnit en massa gammal vänskap.. =)

Vilket jag är för evigt tacksam för.. 

Men nu är jag arg..

Jag skulle behöva Lollo, typ NU!

Hjälp mig!

helt färdig..

Gissa vad?

Jag har ont i halsen.. 

Det är skrattretande..

Idag, dagen, som jag ska börja jobba igen..

Jag är så där alldeles tjock i halsen och hostar så fort jag försöker prata..

Men idag ska det jobbas iaf!

Igår var en full dag,

kom hem vid 21.30 då var jag helt färdig och gick och la mig i soffan och slumrade till och från.

Strax efter 00 gick jag och la mig på riktigt..

Var super skönt att få sova själv. 

Väntan är fortfarande kvar, kommer nog inte kunna prata om det för ens på torsdag.

Känns jobbigt men bättre då än aldrig..

Bara jag inte gör som jag alltid gör,

låter allt rinna ut i sanden..

NEJ, inte denna gång.. 

Saknar att prata med Lollo också (min kurator).

Ska dit nästa gång den 13:e April.. "Bara" 10 dagar kvar..

Sist började jag längta till henne efter att halva tiden sedan jag sista va där, samma sak denna gång fast jag har längre tid emellan..

Kanske bara är så det ska vara..

Denna gång är min tanke att faktiskt åka kommunalt ut till Lollo.

Jag har ju åkt kommunalt till Huddinge tidigare och till KS men aldrig inför ett kurator samtal.

Dags för det nu. 

Well, är lite nere..

Saknar Love..

Meningen med livet försvann lite grann under natten tydligen.

Men den ska komma tillbaka kanske inte bara NU.. 

Saknar♥

Om man lämnar ut sitt hjärta till någon så vet man att man kan få tillbaka det trasigt men jag trodde aldrig att jag först kunde få det hackat sen malt som om det skulle vara en ingrediens i en maträtt.

Men man ska tydligen lära sig saker dagligen..

Jag har lärt mig att inte låna ut mitt hjärta, åter igen.

Tack vår underbara statliga tjänst som vi kallar Försäkringskassan,

för att ni finns och förgyller våra dagar, vi som precis förlorat våra barn.

Med Era genomtänkta frågor och funderingar,

Nästa steg är kanske att göra en mall i hur man bemöter änglaföräldrar i deras sorge arbete..

Jag förstår inte ens att jag lät det komma till mig,

men en bra dag har precis blivit en hemsk dag!

Tack Försäkringskassan!

Idag är ingen bra dag,

om ni läst inlägget här in under vet ni varför..

Har fått svar ang. barnurnan nu.. Den kostar 845:- och ser ut så här

Är den jag ville ha så jag är absolut nöjd, men..

Vet inte vad jag ska göra med den här dagen, helst skulle jag vilja lägga den i sop påsen och sen gärna gå ut med sopporna, eller helst åka till tippen själv för att få se den brinna upp..

Men alla har sagt att det finns både bra och dåliga dagar.. Visst tänkte jag..

"Jag är starkare än vad somliga tror...." Eller kanske inte?

---

Igår kväll/natt har jag haft JÄTTE ont i livmodern..

Så nu pratade jag precis med gyn-akuten och skulle då förklara mina smärtor?

"som en blandning av de kraftigaste mensvärkarna jag någonsin blandat med förlossningssmärtorna"

Inte hjälpte några smärtstillande tabletter iaf.

Somnade till slut av ren utmattning..

Ska tydligen åka in till Gyn-Akuten.. Men jag vill inte, jag vill inte visa mig..

Tänk om det är någon gravid där.. Tänk om det kommer en liten bebis..

Jag orkar inte..

Inte idag, inte just nu..

Tar det imorgon, förhoppningsvis försvinner smärtan.

Varför ska jag försöka vara duktig?

Jag har inget att bevisa för någon, det är INGEN som förväntar sig att jag ska må bra..

Varför tvingar jag då mig själv att intala mig själv och alla andra att jag är helt ok?

När jag innerst inne är ihålig, tom och förstörd.

Jag måste erkänna att jag försöker hålla allt inom mig, försöka bevisa för mig själv att hoppet finns där..

Det gör inte det.. Det gör bara så förbaskat ont..

Alla andra får barn som de får älska och hålla och kunna göra allt för?

Varför får inte jag den möjligheten?

Varför måste jag släppa taget och "gå vidare" när allt jag vill ha är min Love..?

Livet är så sjukt orättvist,

Vad har jag gjort för att förtjäna det här..?

Jag har alltid sagt "What goes around comes around". Jag måste ha vart den hemskaste människa ni någonsin mött eller hört talats om?

Jag vill inte, jag vill verkligen inte längre.. Snälla kan någon bara väcka mig?

Varför blev jag ens gravid i första taget?

Jag HATAR min egen kropp, jag vill inte ens se på den. Hur kan jag ens ha kvar den efter vad den har gjort emot mig? Eller är det jag som gjort det här mot mig själv?

Jag har förlorat det största man kan få, det är inte en jävla klocka som batteriet inte fungerar i.. Det är en del av mig, min framtid och mitt liv..

Jag hatar att jag är ensammen.. Var är du när jag behöver dig som mest? Inte här iaf..

Men jag får skylla mig själv eftersom jag inför alla låtsas som att allt är bra..

När jag egentligen är totalt sönderbruten..

Hur ska ni veta om jag inte släpper in er?

Varför kan jag bara inte säga att jag behöver er eller att jag vill ha hjälp?

JAG KAN INTE, men jag kan inte heller göra som jag alltid gör..

Hjälp..... ♥

---

Fick precis posten, fick ultraljudsfilmen som de spelade in på ultraljuds barnmorskorna dagen jag fick reda på vad han var för sjuk.

Filmen är några minuter lång och man kan se Love röra på sig och det sista han gör innan hon slutar filma är att han vinkar med sin lilla lilla hand..

Det gjorde/gör ont i hjärtat att se min lilla älskling leva, se hjärtat slå, se han röra sig men jobbigast av allt att se han vara skadad/lida och jag inte kunde göra ngt åt det..

Om ens barn är sjukt SKA man kunna hjälpa det inte bli tvungen att låta det somna in.

Det gör så förbaskat ont i mig att jag gav upp.

Hur kunde jag göra det?

Jag ångrar mig.. Jag hatar mig själv..

---

...men nu är jag vaken igen..

Somnade inte riktigt när jag skrev god natt..

Klockan hade nog hunnit bli tolv innan jag började komma till ro,

har haft tankar länge på att prova insomnings tabletter?

har vaknat vid ett tillfälle under en längre period, fick ett sms vid 2-tiden,

sen hade jag så där jätte svårt att sova igen, det är just själva insomningen som är problemmet.

har endå vaknat ca. 6ggr till men då har jag bara kunnat vända på mig och sen har jag snart "sovit" igen..

---

Pratade med Mamma igår om mina problem med sömnen, jag tror att jag är rädd för att somna djupt för det är där drömmarna kommer. Jag måste väl erkänna att jag är livrädd att drömma mardrömmar..

Sen jag fick reda på allt om Love har jag inte drömt en enda gång (förutom en natt).. Innan drömde jag flera konstiga drömmar om och om igen.

---

Idag blir det inget speciellt, ikväll blir det nog lite film eller något annat mys.

Har lite projekt för dagen:

- Duscha

- Gå ut med sopporna

- Om jag orkar sortera min räkningar/papper, sätta in i pärmen

- Lägga in tvätten

Jag har börjat sätta upp små del mål varje dag, för jag vet att jag inte gör det annars.

För er kanske det låter komiskt att jag måste ha duscha och gå ut med soporna som delmål men jag gör ingenting annars..

Jag behöver ha någon som sparkar mig i arslet, men jag har inte den personen.

Jag är rädd för att jag har drabbats av depression, vore kanske inte så konstigt men jag är ändå rädd.

Ska ta det med kuratorn på torsdag...

---

Ska försöka att äta en ordentlig frukost idag.. Eller iaf något annat än en polarkaka utan ngt på och vatten. Så måste erkänna att när jag säger att jag ätit en macka handlar det om en torr tom bröd bit.

Nu vet ni...

Dagen jag våndats över har äntligen tagit slut..

Jag är riktigt riktigt trött och ska bara sova nu!

Allt gick bra på Huddinge, fick tabletten och svar på min frågor, blev inge ultraljud idag. Fick reda på att bilderna som tagits när jag va hos överläkaren ligger i min journal så jag kan få de utskrivna när jag ska tillbaka till honom på återbesök när vi ska gå igenom obduktions rapporten. Känns skönt!

Har också hittat mini mini kläder idag, vi va på toysrus och det fanns en liten docka som var 20cm med en lite dräckt på och en liten mössa. Så nu är det avprickat.

Har ju haft en del konstiga drömmar under graviditeten och nu har många pusselbitar trillat på plats, ska berätta om dem senare,

nu är det dags för sängen och det sedvanliga OS på tv..

72 timmar har redan gått sen jag fick beskedet att jag kommer förlora mitt barn, min älskade son, Love.

Det känns som om det gått 1 år i mina ögon.

Jag tror att jag kommit till det där stadiet när jag vill vara ensammen,

Vet inte hur jag ska beskriva det.

Jag vet att mina nära har fått höra samma samma sak om och om igen, förlåt.

Hittade en hemsida igår som hjälpt mig en massa:

Informationen nedan är lånad från ovanstående länk

---

Att möta sorgen

Följande är skrivet av föräldrar som själva mist barn. De förslag som ges här är tänkt som hjälp till dig som känner dig hjälplös och inte vet hur du ska möta familj eller vänner i deras sorg.

Kontakta föräldrarna

Möt helst upp personligen men är avståndet för stort ring eller skriv. Föräldrarna har inte ork att ta kontakt. Därför måste du ta initiativ. Det är väldigt viktigt att föräldrarna känner att ni delar deras sorg.

Lyssna!

Var beredd på att lyssna till samma ord om och om igen, under lång tid. Man kan inte sätta upp en tidsgräns för sorgen. Det är inte ovanligt att föräldrarna är instabila länge efter förlusten av barnet. En sorg är som en berg och dal bana med djupa dalar av sorg och smärta men även perioder av normalt liv. Med tiden planas dalarna ut och kommer inte så ofta. Förr hade man ett sorgeår, något som kunde återinföras.
Kom ihåg! - Det finns inga tröstande ord,

Så vet du inte vad du ska säga - LYSSNA!

Det kan vara svårt att veta vad man ska säga och göra. Du behöver varken säga eller göra något - det viktigaste är, att du törs vara där. Ord är ofta överflödiga. Säg kanske: "Jag vet vad som har hänt och förstår att du har det svårt". Men en kram kan också vara tillräcklig.

Fråga?

- Men var beredd på att bli avvisad, men låt inte det avhålla dig från att försöka igen. Fråga om barnet, om förlossningen eller om barnets död.

Glöm inte Pappan

Han har också förlorat sitt barn, och har därför behov av att tala om sin förlust och sin sorg.

Undvik uttalanden som:

• Se till att komma över det.
• Det är ju bra att ni har större barn.
• Ta er samman, livet går ju vidare.
• Det var ju tur att ni inte hann få barnet med er hem.
• Ni är ju så unga och kan få många barn.
• Bli med barn snabbt igen så glömmer ni det här. Det barn som föräldrarna har förlorat, kan inte ersättas av ett nytt barn!
• Pressa inte föräldrarna att börja arbeta igen. Arbete är inte alltid den bästa medicinen.
• Låt överhuvudtaget föräldrarna ta allt i sin egen takt.

Det är naturligt att gråta

Låt föräldrarna gråta, det lindrar sorgen, och var inte rädd för att själv gråta. Det är skönt för föräldrarna att känna att ni delar deras sorg. Föräldrarnas sorg lindras inte genom att gömmas undan - tvärtom! Smärtan och sorgen behöver genomlevas.

Hjälp med praktiska ting

Hjälp till med praktiska göromål som matlagning, städning och tvätt. Sånt blir plötsligt likgiltigt och ovidkommande för föräldrarna. Tag hand om syskonen en stund när föräldrarna behöver kunna sörja det döda barnet i lugn och ro. Syskonen har också behov av miljöombyte. Men det är samtidigt viktigt att föräldrar och syskon pratar om der som har hänt.

Begravning

Låt föräldrarna själva bestämma hur de vill ha begravningen. Hjälp och stöd dem vid behov, men ta inte ifrån dem kontrollen. Alla erfarenheter visar att det är viktigt att syskonen får möjlighet att se och röra vid sitt döda syskon och delta i begravningen. Visa intresse för begravningsplatsen och kom ihåg bemärkelsedagar.

Rädsla och vrede

Rädsla kan vara en naturlig del av sorgeförloppet. Rädsla för de märkligaste saker. Försök att acceptera att föräldrarna är rädda även om rädslan verkar orealistisk. Låt bli att komma med förnuftiga bortförklaringar och argument mot denna rädsla - Det hjälper inte föräldrarna. Var beredd på att sorgen också kan utlösa vrede.

Andra goda råd

• Pressa inte föräldrarna till att plocka undan barnets kläder och saker.
• Stötta föräldrarna så att de själva tar kontakt med familj, vänner och arbetsplats. Det är bättre om föräldrarna själva kan klara detta.
• Var uppmärksam på att du inte kan känna och helt förstå hur det är att vara i den sörjandes situation.
• För föräldrarna kommer det döda barnet alltid att vara en del av deras liv och du måste vara beredd på att de kommer att tala om barnet och nämna det vid namn.
• Kom ihåg - tiden läker inte alla sår!

Vill bara tacka alla för kramar,

tankar och allt vad det nu kan vara ni bistår med!

Ledsen, om jag glömmer att svara på sms och telefonsamtal men är förrvirrad.

Det enda jag har i huvudet just nu är att gör jag verkligen det enda rätta? Kanske finns det en möjlighet att Love skulle klara sig och kunna leva sitt liv och tänk om jag dödar honom nu och han egentligen hade kunnat levt. Jag antar att det är helt normala tankar men jag kan inte släppa det.. Ska jag vara en mördare?

Nu är jag vaken igen,

kunde efter många vändningar och tankar och små tårskvättar somna om efter att jag vaknat i natt.

Somnade om igen efter 6 tiden imorse och vaknade nu strax innan 9. Innan hann jag nog sova 1 timme ungefär.

Lägligt nog fick jag sms av Maria, min underbara vän, som just nu bor och jobbar i Åre och henne har jag inte sett sen jag precis fick veta att jag var gravid. Så efter lite sms skickande runt 4 tiden ringdes vi och pratade nästan en timme imorse, Tack söta!

---

Idag har jag bara ont i kroppen, den värker så otroligt mycket. Jag har ont i halsen efter allt gråtande. Jag mår illa av något som jag inte ens kan beskriva och i vänster sida av livmodern har jag ont. Jag kan verkligen känna att Love ligger med sin missbildning ditåt för det trycker på nya ställen på mig och magen min bara växer.

Magen är stor, men det är inte så konstigt när min lille älskling där inne sväller över buken och bröstet.

Men det var skönt att se på ultraljudet igår att det som jag kallar för det "svarta hålet" inte hade växt sen i onsdags(?) Har ingen koll på dagarna längre.

---

Det "svarta hålet" är Love's missbildning, jag ska be om en ultraljuds bild på honom på söndag eller på tisdag när jag åker in. Har ångrat mig ifrån vad jag tyckt tidigare. Jag vill kunna jämföra min första UL bild på honom där han ligger och i mina ögon är väldigt lik sin pappa, eller iaf har hans huvudform och jag såg Love's Pappa i bilden på UL.

Jag vill kunna visa och få alla att förstå att det finns inget för mig att göra ni måste nog få se med egna ögon hur stor detta fel är eller jag vet inte vad jag skriver just nu.

Kanske mitt sätt att hävda att jag inte gjort något fel, men jag kommer alltid tveka.

Vill sova mera, men jag kan inte, det här måste få ett slut innan jag tror jag kommer kunna sova ordentligt igen.

Det gör så ont!!!!

Har man sovit sina timmar igen eller?

Vill bara kunna byta plats med honom varför ska mitt barn behöva somna in före mig?

Nu kommer alla frågor och tårarna vill inte ta slut!!

Dagen börjar ta sig mot sitt slut, Äntligen!

Är helt slut, färdig och ja kaput kanske man ska kalla mig..

Men ändå våndas man över nattens sömn, vill inte sova och vill inte drömma, men jag måste nog ta den vägen för jag kommer aldrig klara mig om jag inte sover..

Jag önskar att jag inte var ensammen, missförstå mig rätt, jag vet att jag inte är ensammen men skulle behöva den där andra personen som sörjer med mig.. Den som ifrågasätter mig och tycker att jag är löjlig men HAN finns inte.. Han har valt att söka (tröst!?!?!?) hos någon annan, varsågod! Men tack..

---

Idag har vart en lång dag igen.. Va på KS i Huddinge vid 13 tiden, underbara Jessica följde med mig för Mamma var tvungen att vara med Mormor på KS i Solna. Men efter läkarbesöket som innebar mest pratande och förklarande av det fysiska jag kommer gå igenom i medicinsk bedömning fick vi gå ut igen för att vänta på sjuksköterskan som skulle ha mitt inskrivnings samtal, då hade mamma kommit och hon följde med in. Tog blodprov, kom inte ihåg om det va hemoglobin(?) eller järn eller vad hon egentligen tog för blodprov.. Vet att jag får svaret på söndag om jag kommer ihåg rätt..

Hon informerade om vad som händer emellan söndag-onsdag, känns skön att veta att jag faktiskt trots allt är i trygga händer.

Efter sjuksköterskan va det dags för kuratorn, en helt underbar person, mamma och Jessica fick vänta i väntrummet och i min uppfattning kändes det som om jag va inne där i 10min, verkligheten säger nog 1timme och 10min.. Båda min följeslagare trodde jag hade blivit bortrövad när jag väl kom tillbaka..

Jag antar bara att vi hade otroligt mycket att prata om..

Hon kommer finnas med mig på tisdag och det känns underbart!

---

Efter detta blev det en tur till Bonti på Norrtullsgatan efter många vägar fram och tillbaka och jag fick mig ett ordentligt gott skratt för dagen! På Bonti köpte jag lifestones "kladdmassa" föratt kunna göra hand och fotavtryck av Love på tisdag sen kan jag bestämma om jag vill beställa några av deras produkter.. Känns jobbigt att behöva ta beslutet nu men då har jag val möjligheter!

Hoppas detta inte blev ett lika snyftigt inlägg som tidigare, känns bra att få lite sakligt skrivet och gjort..

Tack Mamma för att du storstädat min lägenhet idag, det behövdes!

Precis fått samtal ifrån en gullig sjuksköterska på Huddinge.

Ska dit på inskrivningssamtal idag strax efter lunch, sen ska jag tillbaka på söndag föratt få tabletterna som ska få lille Love att somna in för gott. Sen på tisdag morgon blir jag inlagd för att få genomgå förlossningen, hur lång tid den tar vet ingen.

Jag känner mig verkligen helt trasig och nerbruten i en miljon små partiklar jag hoppas verkligen att jag kan klara mig igenom det här, men frågan är fortfarande HUR?

God Morgon,

eller vad man ska säga..

Äntligen fått sova 3 timmar och 23min men vaknar upp och tårarna rinner automatiskt. Hur kan jag redan vara trött på tårarna det här är ju bara början.

Nu är det inte längre min värsta dag längre och nu är det en ny dag, men det känns som att dagen går i gårdagens tecken.

Har ingenting att skriva känner mig helt tom.

Vill bara få alla jobbiga samtal idag så att jag kan börja hantera allt, vet inte vart jag ska börja.

Gårdagens agerande och uppåtanda har förvandlats till total uppgivenhet - hur ska JAG gå vidare från det här?

Det gör ont i mitt hjärta, det gör ont i hela min kropp den dagen som skulle lugna min oro och få mig att vara lyckligare än alla i mina ögon förvandlades till den absolut värsta dagen i mitt liv. Tydligen har inte tårarna tagit slut för nu rinner de igen.

Idag 11.30 hade jag tid för ultraljud för att lugna min oro, istället blev det den längsta väntan i mitt liv och då pratar vi bara om 2,5 timmes väntan.

På ultraljudet visades ett gravt fel på urinblåsan/njurarna på min lille son (ja jag vet nu att det är en liten pojke) även kallat Prune-Belly Syndrom, vilket drabbar ca 1-2 bebisar/foster på alla ca. 40.000 födda bebisar per år.

You got your first one for 2010 - You´re happy?

Om ni alla tänker men det kommer lösa sig, NEJ! Det kommer det inte..

Det gör ont i mitt hjärta att skriva men jag vet att det här är det enda som kommer göra att allt blir bra - så smånigom - kommer vara tvungen att avsluta graviditeten genom en 3 stegsmetod eller om det va 2 eller va de nu sa.

Har idag träffat en docent/överläkare inom fosterdiagnostik/medicin på Karolinska Universitets Sjukhuset i Huddinge idag och därför är jag så säker på vad som kommer att ske.

Vill ni ha kontakt med mig skriv gärna här eller prata med Mamma min, jag orkar inte med fler samtal än de jag redan får och er som jag redan pratat med gäller inte detta vill ha er vid min sida nu.

Vill TACKA alla som ringt idag, alltifrån min barnmorska på Mama Mia, till er som jag vänt upp och ner på er vardag idag men jag ska försöka klara mig nu.

Det kommer ta tid jag vet, här sitter jag med tårarna som rinner ner för min kind och kollar på olika begravningsbyråer för en begravning för min lille, Love Dahlin, för det är vad han skulle ha hetat.

Det här kommer bli den längsta tiden i mitt liv...