Det skulle ha varit dagen då vår Love (K) Dahlin skulle ha fötts,

men istället föddes han en kall och snöig februari kväll på KS i Huddinge. 

Idag är dagen då han var beräknad det var idag han skulle ha varit klar att komma ut,

men jag hade en son som inte skulle ha klarat sig i världen som troligtvis inte ens hade klarat sig till v25 i min livmoder.

Har precis suttit och läst Love's obduktions rapport. Har suttit och slagit upp allt som för mig var skrämande eller som stack ut.

Jag har insett att han hade mer "avvikelser" än Prune Belly Syndrome,

men de övriga avvikelserna är pga. Prune Belly.. Så hade han aldrig haft den missbildning kanske de andra hade varit bra också.

Här är ett axplock av det jag såg i rapporten,

vill också bara nämna att det finns olika grader av det jag nämner nedan så bara föratt jajg skriver det här behöver det inte vara fullt utvecklat utan det kan vara en tendens:

- Oligohydramnioseffekt

- Mikrognathi

- Läpp-, käk och gom-spalt

- Förtunnad bukvägg

- Fingeröverlappning

- Inåtroterade fötter

- Lunghypoplasi

- Cystnjurar

- Avsaknad av bukväggsmuskulatur

Föratt citerar mannen som gjort sammanfattningen av Love's Obduktionsrapport står det..

Det har gått några månader.. Saknaden är fortfarande precis lika stor, kärleken till honom är precis lika stor om inte större nu när chocken har lagt sig och jag faktiskt vet vad jag gått igenom.

Besvikelsen är större än tidigare men inte mot vad som hänt utan mer hur man blivit behandlad. 

Jag har lovat mig själv att inte ödlsa energi eller att berätta för folk hur jag känner. Jag har bestämt att jag ska klara mig själv, men idag och bara IDAG ska jag få dela med mig och få uttrycka mina innersta känslor.

Besvikelsen kommer från mina nära och kära. Nu vill jag inte att alla ni tar illa upp för flertalet av er är helt oskyldiga, jag lovar♥

Jag har från flertalet hört hur det undrar hur jag kan sörja en abort, som jag dessutom valt själv.. Hur jag kan prata om Love som ett barn när han bara var ett foster. Hur jag inte bara kan släppa det här och gå vidare, jag hade ju knappt berättat för alla att jag var gravid. Hur ska jag då kunna må så dåligt nu?

Återigen är det här vissas åsikter och tankar som de så gärna vill dela med mig.. TACK!

Ni har alla förgyllt min vardag med dessa små tankar och kommentarer, det är ni som får en att vilja bryta ihop som ett barn och helst av allt bara skjuta sig själv så jag äntligen kan få vara med min son igen.

Men ni ska aldrig få komma till mig på det sättet ni beter Er.. 

Anledningen till att jag valde att sluta på mitt gamla jobb är till viss del pga av Love.

För det första jobbade jag och Love's Pappa båda på Aq. Det var så vi började ses..

Det var i gången på väg mot toaletten i köket som jag satt på golvet och grät och ringde Love's Pappa föratt berätta att jag var gravid.

Varje gång jag gick in köket så tänkte jag tillbaka på tiden när han stod där i köket vid grillen..

Men jag sökte en ny tjänst samtidigt som jag kom tillbaka dit efter min sjukskrivning i mitten av april.. i slutet av maj hade jag fortfarande inte fått svar ang tjänsten och började därav tröttna, jag behövde en utmaning.

En dag fick jag ett samtal på telefonen, 6 dagar senare sa jag upp mig..

När jag sedan sa upp mig fick jag till svars att anledning till att jag inte fick tjänsten va på grund av allt som hänt att jag inte skulle klara av att ha personalansvar.

Den dagen där och då bröt jag ihop..

Jag kommer fortfarande ihåg vad jag gjorde och vart jag gick..

Jag kommer ihåg att jag prata med Mamma och Jessica på telefonen, båda försökte peppa mig och få mig att le.

Jag var så arg, jag var så besviken och jag kände mig totalt krossad.

Det enda som fått mig att må bra var att gå till jobbet jag gav mitt allt och fick en käftsmäll tillbaka.

Hur de kunde säga att jag inte fick tjänsten för att jag FÖRLORAT MITT BARN!??!

Jag kan fortfarande inte förstå det..

Jag är fortfarande arg och besviken..

Men jag måste släppa det! Jag vet..

Men idag får jag skriva vad jag vill och idag behöver det här komma ut! ♥

Det är flera av Er som undrar om jag och Love's Pappa har kontakt idag,

Nej.. Vi har inte setts sen den där kvällen i början av April..

Vi har inte hörts..

Vi har inte skickat några sms..

Och jag vill inte att mina vänner och bekanta ska nämna hans namn..

Han är 0 värd i mina ögon.

Kan vara hårda ord men skulle jag se honom på gatan skulle jag inte ens säga hej. 

Till nästa fråga jag fått..

Har jag träffat någon ny?

Där är svaret Nej.

Det har inte kommit in någon  ny person som betyder något för mig.

Den dagen kommer ni få reda på det =)

Om inte annat kommer ni nog märka det, hehe..

Idag när jag vaknar ska jag ta mig en tur in till stan, jag ska åka förbi Katarina Kyrkogård och plantera nya blommor och bara köpa med mig en kaffe och sätta mig där och få vara när min son.

Livet efter ett förlorat barn är svårt. 

Ni kanske tycker vi klarar oss bra, men jag vill bara påminna oss att det vi känner i våran egen borg, hemma, när vi är själva är nog de enda riktiga känslor vi har. Tyvärr är det ni ser en vältäckt fasad. Hur ni än säger att ni finns där och det bara är att man kan höra av sig så kommer jag inte göra det.

För jag kan inte förklara mina känslor i ord, eller jo hos Lollo, min kurator.

Idag är tung dag, liksom alla andra dagar. Men idag är en dag när jag FÅR sörja och inte en vanlig idag..

För idag skulle ha varit Love's födelsedag..

Hurra hurra hurra Älskade lilla vän..

Mamma älskar dig och saknar dig varenda sablans minut,

jag skulle ha offrat mitt egna liv om det skulle givit dig en chans på jorden!