Jag blir så arg,

känner mig ganska involverad i diskussionen om att män blir pappor mot sin vilja..

Har precis läst lite artiklar här och där, bl.a denna.

Alla ni vet inte hur jag blev gravid och hela anledning till att jag valde att behålla Love..

Jag kommer nu berätta, jag vet att sanningen kan sticka i ögonen på många och att jag har varit "självisk". Kontentan av det hela är att hade jag haft VILJAN att bli gravid hade jag självklart informerat Love's Pappa om det. Nu åt jag p-piller och tyvärr har jag lärt mig att de är inte 100% säkra..

Jag vet att ni nu tänker, då måste du ha missat ta ett piller, NEJ det gjorde jag inte heller..

Ett 100% svar på HUR jag blev gravid kan jag aldrig få, det enda som kan ha hänt är följande...

Vid ett tillfälle var jag lite dålig i magen, det är det enda jag kan se vara anledningen och läkaren med..

Vad gäller, hur jag blev gravid och hur våran relation var känner jag att jag tar en "snabb version", allt är inte för publika ögon..

Jag och Love's Pappa "sågs" vi inledde någon sorts relation, som nog ingen av oss kan sätta ord på.. Och NEJ jag var inte kär.. Jag antar att ni förstår att vissa av frågorna har jag fått tusen ggr..

Från en dag till en annan fick jag reda på att jag var gravid..

---

---

Tillbaka till Love historien...

När jag och Love's Pappa började ses började jag äta p-piller, för jag ville inte blir gravid eftersom jag är EMOT abort och har alltid varit, att döda ett liv är för MIG helt otänkbart (Andra får göra vad de vill men jag vill kunna stå för alla mina beslut.) Eftersom jag inte haft migrän på många år tyckte läkaren att jag absolut kunde pröva, men fick jag tillbaka migränen skulle jag sluta.. Ang. hjärt och kärlsjukdomarna, valde de att bortse från dem p.g.a att det är längre bak i släkten de ligger vare sig min mamma eller pappa har några diagnoser..

Det tog inte lång tid och där stod jag med ett positivt grav test..

Jag grät..

Hur skulle jag kunna säga det här till Love's Pappa? Vad skulle jag säga? Hur skulle jag förklara, när jag själv inte hade svar på mina egna frågor? Vad skulle jag göra? Skulle jag kunna gå emot hans vilja?

Ja ni förstår tusen frågor utan några tusen svar.

Jag är glad att jag fick ur mig orden över telefon.. Jag grät, grät och grät ännu mer.. Han gissade vad som hade hänt emellan mina snyftningar..

Vi pratade, men aldrig om VAD vi skulle göra..

Jag beställde tid på abortmottagningen på Danderyd's Sjukhus, åkte dit gjorde VUL, fick reda på att jag var i v5+5. De såg redan då ett hjärta slå..

Beställde tid för en kirurgisk abort..

Att vara vaken vid aborten var inget alternativ för mig..

Gick på regelbundna tider hos kuratorn.. Är fortfarande emot abort men Love's Pappa vill inte detta och hur skulle jag kunna gå emot honom? Varför skulle jag ge mitt barn en likadan relation till sin far som jag hade..?

Dagen kom då jag skulle göra min skrapning...

Åkte dit, bröt ihop och åkte hem..

Då var jag i v 9+5 tror jag..

Kom fram till att jag inte klarar av det här,

samtidigt som jag redan nu hade fått kraftig foglossning, moders känslorna hade kommit och jag hade nog psykiskt redan bestämt mig för att behålla Love för hur ska man kunna mörda något som man redan älskar?

Där kom ALLA andras åsikter in..

Det blev en jätte diskussion, jag och Love's Pappa blev osams så smånigom..

Jag gick med på att göra ett försök till abort och han lovade mig att finnas där..

Vi skulle göra det tillsammans..

När jag gick in i v12 hände något som förändrade ALLT..

Jag och Love's Pappa gick skilda vägar..

Jag skulle göra det här själv..

Efter ännu fler kuratorsbesök insåg jag att jag ALDRIG skulle förlåta mig själv.. Det fanns bara ETT beslut och Love var ju redan så älskad..

Love skulle få bli ett liv, ett liv som jag skulle följa för resten av mitt liv, ett litet "monster" som jag kallade honom i magen.. Han va ett monster när jag skulle sova på nätterna.. Levde runt som fan (på ren svenska)..

och varför jag bara kände honom när jag låg på sida förklarades när jag gjorde UL't i v17, min moderkaka låg i framvägg..

Livet började rulla på.. Saker började införskaffas.. Jag skulle ju bli Mamma i sommar..

---

Sen hände det som inte fick hända.. Den historien vet ni redan..

Istället blev jag Mamma en iskall Februari dag, den 23:e, på Avd 67 i rum 004 kl 17.27.

Jag blev Mamma till en liten ängel som alltid kommer minnas vid namnet Love Dahlin..

Nu vet ni min historia, och ja, jag tycker att det är helt förvrängt när man säger att man blir pappa mot sin egna vilja. När man verkligen har gjort försök till abort, mot sin EGNA vilja då man är emot abort. Hur ska det då någonsin kunna vara jämställt?

Jag tycker att det är det minsta som är rätt, att en kvinna har rätt att ta beslut över sin egna kropp!

Men det är bara min åsikt och det här är bara min historia.

Vill man inte bli gravid måste man skydda sig till 100% och jag vet att jag ALLTID hädanefter kommer diskutera med mina pojkvänner att jag är emot abort..

Istället att fråga om någon äter p-piller kanske frågan ska vara "Hur ställer du dig mot abort?"

I slutändan är det bara den frågan som gäller..

Men som sagt det här är bara min åsikt,

och man kan ju alltid vara efterklok, eller hur är det man säger?