Nu äntligen har jag tagit tag i min endaste son's bergavning. 

Den 18/3 kl 14.00 ringde klockorna in i Katarina Kyrka på Södermalm i Stockholm för vår lilla Love Dahlin.

1 månad och 1 dag efter det hemska beskedet om att vår son hade Prune Belly Syndrome och att de 18 veckor  jag burit på honom i magen enbart skulle bli 19 veckor.

Vår son var sjuk, Love's väg skulle ta slut. Men det fanns en sak kvar som jag kunde göra.

Love's begravning.. 

Varför jag valde Katarina Kyrka har jag redan berättat 1 och 4:a gånger, men det är den kyrkan där jag döptes och där min Morfar Bosse's begravning var och även där min lille Love Dahlin kommer begravas under maj i år.

Den 18/3 började med att jag blev väckt av alarmet, dock var det inte mitt, men jag visste att jag snart var tvungen att gå upp jag med. Men jag fick vakna av en annan person sovandes bredvid mig. För en dag..

Det var inte mycket som sades den morgonen, en kram eller fem var det som "sades". Vad ska man säga dagen då ens barn ska begravas, det finns inga ord människa till människa en dag som så. 

Jag gick upp tog en dusch och klädde på mig, en svart topp, svarta strumpbyxor och en svart pennkjol till det hade jag även mina svarta pumps, inget jag rekommenderar då man gått i låga skor sedan november p.g.a bäckenuppluckringen och inte det bästa valet med tanke på is underlaget, men...

Mamma kom och hämta mig vid 11.30, vi åkte direkt till Liljeholmen och hämta upp min bästa vän Jessica som skulle följa med till Huddinge Sjukhus för att hämta upp Love från bårhuset (varför får man kalla kårar genom kroppen av bara namnet?). Efter Liljeholmen bar det av ut mot Huddinge, jag var faktiskt helt ok. När vi kom till Huddinge Kyrka började jag känna av klumpen i magen.

Hur ska man säga när man kommer till sjukhuset?

Ska jag säga mitt namn, lämna mitt pass? Eller ska man säga Love Dahlin?

Vid korsningen upp till Huddinge Sjukhus kom det en våg av obehag. Jag ville bara stanna bilen och kräkas och bara försvinna bort.

Men jag hade inge val, vi skulle hämta Love på bårhuset.

Väl i närheten började jag förklara för Mamma hur hon skulle köra (fastän hon visste precis vart vi skulle) jag behövde bara ha kontroll över vad som hände.

Vi körde in mot förlossningen men istället för att gå till höger från parkeringen gick vi till vänster, bårhuset. 

Jag ringde på dörren, ingen öppnade..

Det ringde på min mobil, det var Alexsandra. Jag sa jag är på bårhuset vi hörs sen..

Sen öppnade en grönklädd man. En av patologerna..

Jag och Jessica fick komma in, han tittade lite frågande..

Jag sa "Jag ska hämta en liten pojke..."

Han svarade att vi kunde vänta i soffan in till vänster så skulle han hämta honom.

Jag frågade om min lilla kudde kunde läggas under Love?

Han skulle försöka.

Jag satte mig ned, jag skakade.. Jag frös, jag huttrade och jag nästan stammade..

Den här känslan och det här ska INGEN behöva uppleva.. Att sitta och vänta på att en obducent ska komma med ens barn lilla kista för att lämna över sonen till sina föräldrar.

Jag var tvungen att skriva under en lapp, som om jag hämtade mitt barn på dagis.

Sen fick jag Love i min famn.. för 3:e gången i mitt liv fick jag hålla min lille son i famnen..

Det känns helt sjukt att jag kan räkna antalet gånger jag fått hålla min son i famnen på EN HAND!

Det ska inte vara så, EN ENDA GÅNG.. Nu rinner tårarna igen, de jag trodde var slut.

Livet är riktigt orättvist. 

Vi satte oss i bilen igen, jag valde att ha Love i knät, han skulle få sitta i Mammas knä på väg till kyrkan.

Resan från Huddinge till Katarina kommer jag knappt ihåg. Jag var mest fascinerad över att jag faktiskt hade Love i knät.

Att säga att jag var lycklig är nog det närmsta ordet jag har till att använda..

När vi körde in på Kyrkogården framför kyrkan insåg jag.. Det är Love's dag idag..

Vi gick in i kyrkan och fick prata med en kyrkovaktmästare, hon frågade hur jag ville ha kistan.

Hur ska jag kunna veta det?!?!?

Jag skulle helst inte ens vilja behöva gå igenom det här!

Hur ska jag då kunna veta hur jag vill ha kistan?

Jag satte kistan där "pallen" stod, för det är väl MEST normalt..

Vi hämtade gosedjur, blommor och sorgeband i bilen och jag började "dekorera"..

Jag fick det som jag ville..

Det var lite turister och lite privatpersoner som kom in i kyrkan..

Alla titta på den lilla lilla kistan, på min lille Love och tittade sig omkring och letade efter "Mamman.."

Jag försökte hålla mig borta.

Det räckte att man kände sig ut tittad..

Vid 13.30 kom en skol klass in i kyrkan..

Folk strömmade fram till altaret, tog kort med sina mobilkameror....

Ska de visa för sina vänner? Prata om att de sett den MINSTA kista som finns..

Hur coolt som helst, eller?

En av dem gick sedan fram till Jessica och sa "Sorry, for your lost..."

Jag höll mig återigen i skymundan..

Jag orkade inte gråta redan, men det högg i mitt hjärta..

Där stod min lille son som ett nöje för alla dessa ungdomar..

Jag kunde inget göra.. Vad är jag för Mamma? 

Kl 14.00 ringde klockorna för Love.

Efter det spelades ingångsmusiken för honom...

Efter detta skön min vän, Ella, "En värld full av liv" ifrån Lejonkungen acapella i kyrkan. Något vackrare måste man leta väl för att hitta..

Nu var enda gången jag kunde le, jag var lycklig. Cirkeln hade slutits.. I samma sekund jag släppte Love's hand visste jag att någon annanstans i Sverige föddes nu ett friskt litet liv.

Själva cermonin var enkel men otroligt vacker.. Jag hade 3 psalmer.

Tryggare kan ingen vara

Lilla du

Härlig är jorden

Efter det var det dags för mig att gå fram och säga Hejdå...

Då brast allting.. 

Vad ska man säga, vad ska man göra..??

Kan ingen förbereda än för att detta kan hända..?

Jag sa några ord som kändes bra.

Jag la ett gosedjur med en snuttefilt (alla måste få ha en snutte)

Han fick sin första napp (hur ska han annars kunna bli tröstad när han blir ledsen annars)

Han fick ett brev som han alltid kan ha med sig i hans hand, som bevisar att han har en famlj som vill hans bästa och som alltid kommer älska honom och som beskriver oss om han glömt bort oss de dagen vi kommer till hans land.

Sen fick han en liten piratskallra i mjukis ifrån Sia... (Kan vara bra om han tröttnar på Nalle Puh..)

Även ett par skor, alla barn måste få ha ett par skor..

Sen i kistan har han lite kläder, min bebis kudde och lilla Nalle Puh och självklart hans lilla fleece hjärtefilt.

Jag hoppas han klara sig med det han har, för nu har jag ingen chans att lägga något mer eller något annat.

Men det känns bra.. Eller vad man nu ska säga.. 

När klockorna ringt igen var det dags att gå ut, det kändes som evigheter.. Jag ska ju resa på mig själv, men mina ben vill inte resa mig.. Jag ville bara bryta ihop och försvinna ner i kyrkans grund.

Eftersom alla satt ner kände jag mig tvungen att resa mig för att vi skulle kunna gå därifrån..

Även fast jag inte ville..

Jag ville helst aldrig gå därifrån.. 

Till slut hade vi fått ut allt, Love var tillbaka i bilen.. 

Varför han hamna i bilen kommer det ett till inlägg om, jag har gråtit tillräckligt nu medans jag skrivt detta.. Jag KAN INTE skriva resterande nu, för mitt hjärta värker..

Som ni säker förstår skulle Love INTE ha varit i bilen, men jag skriver inatt när natten kryper in.. Nu måste jag få andas från begravningen.. 

Vi gick iaf ner till Morfars grav och la min hjärte kistdekoration på graven satte en liten bukett och skottade bort alla snö så man kunde iaf nästan se gravstenen.. 

Resterande återkommer jag med senare.. Men ni har fått en lätt version över en av de jobbigaste dagarna i mitt liv.

En dag som jag önskar att INGEN ska behöva uppleva, och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag aldrig mer ska behöva gå igenom det här. Men jag har en obduktionsrapport kvar innan jag vet om jag kommer få ett lyckligt slut.

Jag hoppas att slumpen gjort sitt i mitt liv, för jag orkar seriöst inge mer nu.

Jag har fått nog av svåra upplevelser, jag vill bara kunna leva lycklig för att jag är jag..