Jag har sådan sjuk ångest..

Dagarna springer fram, i morgon är det EXAKT 1 vecka kvar till Love's Begravning.

Jag har en klump i magen. Inte en liten, utan en mega stor klump.

Jag hoppas jag klarar av den dagen, jag måste klara av den dagen.

Men det är sjukt hur man skjuter allting framför sig och säger "Jag tar det i morgon..."

Det blir inte enklare.

Beställde grunden till kistdekorationen igår. Jag vet ju att det är leveranstid,

men jag tror att jag hoppades på att jag skulle vakna upp ur min dröm.

Jag har inte gjort det än, och jag vet det här är INGEN dröm.

Hur är det möjligt att tårarna börjar rinna när jag skriver att det inte är någon dröm?

Jag vet ju att jag inte drömmer.

Men det gör ont att veta att jag inte drömmer..

Det gör ont på ett sätt som jag inte kan förklara.

Hur ska jag kunna gå vidare?

Jag måste gå vidare, jag har inge val.

En av mina största rädslor just nu är beroenden.

Jag är rent ut sagt LIVRÄDD för att jag ska bli beroende av något som ger mig tröst.

Jag har tidigare varit beroende av både socker och shopping.

Jag vågar inte äta socker, jag vågar inte shoppa, jag vågar inte släppa in något/någon i mitt liv, jag vågar inte dricka alkohol..

Jag är rädd för mig själv. För jag vet inte hur jag fungerar längre eller vem jag är..

Jag känner inte igen mig själv heller..

Alla som känner mig säger att jag är en av de starkaste människor som de känner..

Ni måste bara säga det för att ni tror att jag behöver höra det.

Jag är INTE stark.

Alla dessa ord om att jag är så stark tror jag har fått mig att få någon sorts "prestations ångest"..

Jag klarar inte av att be om hjälp, för jag ska ju klara mig själv.

Det finns en person som jag pratat med som fått mig att skratta, iof sig så ringde jag när jag mådde som sämst.

Personen sa bara, Jag behöver inte komma. Du behöver vara själv. Ta en prommis, med bra musik så klarar du dig bättre än om jag kommer.

Kanske är hårda ord kan ni tycka men han känner mig utan och innan. Han vet vad han säger och jag kan ta det ifrån honom, men skulle vem som helst annars sagt så hade jag blivit rent ut sagt skit förbannad.

Men jag behövde höra HANS ärlighet.

Men ångesten lägger sig inte.

Jag antar att jag behöver rida ut den här vågen..

Jag har inget val..