♥ fan fan fan (långt)
JAG VILL INTE LÄNGRE.....
Jag vill verkligen inte längre, jag vill bara försvinna ifrån jordens yta.
Hur kan det vara sol ute?
Det ska inte vara sol ute...
Varför ska man behöva gå igenom det här?
Jag kan inte gå till begravningsbyrån och köpa Love's urna..
Jag kan inte beställa sorgebandet till hans kistdekoration..
Jag kan inte klä på mig..
Jag kan inte gå in duschen som alla ni andra..
Jag kan inte äta, varför äta när meningen med livet ändå är slut?
Jag kan inte sova, varför ska man sova när man ändå bara drömmer bajs drömmar..
Jag kan inte prata med någon...
Jag kan inte vara en fungerande människa..
Varför?
Jo för jag ska inte BEHÖVA göra det här..
Ens barn ska inte dö innan än själv.
Den värsta veckan i mitt liv har kommit, Love ska begravas..
Jag vill inte längre.. Snälla rara jag vill verkligen inte längre.
Varför måste jag lida? Det här gör så satans ont, jag kan inte ens beskriva hur det känns.
Antagligen kommer jag aldrig kunna beskriva.
Varför blev jag så här just idag?
Det kan jag berätta för Er..
Ni vet att jag inte vill sova på nätterna, för det är då alla drömmar kommer..
I natt kom den.. En dröm jag inte ville drömma..
Det va torsdag, jag hade inte sovit en blund på hela natten,
Jag väckte Love's Pappa (!!) konstant och bara grät, frågade tusen frågor,
men han hade liksom jag inga tusen svar..
Jag grät grät grät och grät ännu mer.
Det spelade ingen roll vad han sa.
Han gick upp för att jobba lunch och gick vid 9.
Jag skulle då gå upp äta en frukost och göra mig i ordning,
tänkte att idag behöver jag verkligen äta frukost..
Gick ut i köket öppna kylskåpet för att ta ut smöret och jucien och leverpastejen.
När jag Lätta paketet så låg Love i det..
Jag bröt ihop på köksgolvet med lätta paketet i famnen.
När jag sen tittade nästa gång var han borta.. Hur kunde han va borta?
Han hade ju legat där i smör paket och nu var han bara HELT borta..
Jag fortsatte fixa frukost, men jag kunde aldrig äta något.
Sen var det dags att duscha, jag satte mig på min pall (som jag faktiskt har i duschen eftersom jag fortfarande får svimnings anfall när jag duschar efter graviditeten)
och duschade.. plötsligt började det lukta "avslag" ni som fött barn vet att man efter förlossning får avslags blödning.
Just nu satt jag och duschade i något som var rött klumpigt och stank vidrigt, för mig kommer den här stanken alltid påminna om allt som hänt.
Efter mycket om och män var jag färdig.
Jag kommer ihåg hur jag tänker vad mer kan hända nu?
Jag sminkar mig... (!!)
Jag klär på mig...
Jag fixar håret...
Mamma ringer och säger att hon är på väg till mig, jätte bra.
Jag hade redan gjort i ordning en bag med allt som skulle med till Kyrkan.
(Jag måste komma ihåg att göra i ordning det på onsdag)
Så jag glömde ingenting.
Jag blev hämtade, vi skulle nu hämta Jessica vid Liljeholmen och sen var det bara att köra till bårhuset på Huddinge S.
Väl där, parkerade vi bilen på parkeringen mellan huset för Kvinnokliniken och för Bårhuset. Det är sjukt att man kan se där han föddes ifrån bårhuset.
Jag gick in ensammen, jag ville klara av det här själv..
Jag kommer in och alla vit klädda ufo människor tittar på MIG som om jag var ett UFO,
jag frågar än av dem vart an ska hämta ut anhöriga och deras kistor.
Hon skrattar lite åt mig och säger det är väl bättre att försöka på dagis.
Jag går vidare kommer till någon slags "reception"
Presenterar mig och säger att jag vill hämta ut min son Love Dahlin.
Hon tar med mig in i ett kylrum, ni vet ett sådant som man kan se på typ NCIS & CSI och drar ut en sådan drag låda och där ligger en liten liten vit kista.
Där det hänger en lapp:
Love Dahlin
(Sabina Dahlin, 850722-xxxx, Mamma)
Jag hade kommit rätt, det var min Love som var där.
Så här nära hade jag inte varit sen jag höll honom i famnen på avdelningen när han föddes och dagen efter..
Jag fick ta hans kista i min famn och bära ut den till bilen.
Mamma och Jessica bara grät när jag kom ut, mina tårar bara rann.
Hur var det möjligt, hur kunde jag komma ut med min nästan 1 månaders baby död i en liten liten kista?
Så ska det ju inte vara..
Han placeras i baksätet..
Jag spänner fast honom med säkerhetsbältet och sätter mig bredvid med känslan att jag ska hålla om honom och hålla i hans hand, det är ju faktiskt hans första bilfärd, tänk om han är åksjuk tänk att vi iaf fick uppleva den tillsammans ( hur kan jag ens sitta och tänka så här, min son är ju död)
På vägen går allt bra, tills vi kommer mot södra länken.
Där blir vi stoppade av polisen.
De vill undersöka bilen, när de ser kistan vill de att vi alla ska lämna bilen.
Varför vi åker med en kista kan de inte förstå?
De vill åtala oss för mord.
De tror att vi frivilligt har mördat Love,
Jag får panik jag skriker jag slåss och jag gråter.
Är det vad de tror att jag mördat min Love!
Det var nu jag vakna, tårarna bara rinner och jag har ont i magen.
Tänk om jag faktiskt har mördat min egen son, tänk om allt är mitt fel för kanske den där lilla ostbiten jag åt (Som var pastöriserad) Eller tänk om det var det där glaset vin jag drack samma kväll som jag sedan blev gravid.
Jag vill inte längre nu, jag vill verkligen inte längre.
♥ Bina
Kommentarer
Trackback
