Jag har tusen frågor och jag absolut INGA svar..

Sitter hemma i soffan, i "min" hörna, ni vet inte alls vad jag menar med det..

Det är en person som vet, den enda personen som jag släppt in i min borg.

Sen Love somnade in har 2 personer varit i min borg.

Mamma & Love's pappa.

Nu rinner tårarna, de som jag trodde hade tagit slut..

Jag har dåligt samvete, otroligt dåligt samvete för att jag inte släppt in Er i mitt liv.

---

Jag är lite personlig nu, jag behöver det och för Er som skulle få för Er att använda det här emot mig,

på ren svenska dra åt.... Jag är så trött på att behöva acceptera.

Jag kan inte längre, jag är knäckt, jag hoppas att NI är nöjda.

NI/DU har gjort den här sorgen omöjlig för mig att kunna sörja. Ni har lyckats få mig hålla allt inom mig,

just nu sitter jag och skakar, mår illa och håller andan.

---

Jag har dåligt samvete till alla Er som har sagt att jag bara ska ringa om jag behöver något,

jag har inte ringt någon av Er,

inte för att jag inte behövt Er utan för att jag inte kan. Jag kan inte förmå mig själv att störa i Era liv.

Jag skulle klara graviditeten själv och då får jag klara sorgen av mitt sons förlorade liv själv.

Jag hade behövt hjälp med mat, tvätt, någon att skratta med, någon att prata med, någon att kunna somna med, städa, någon som kunde säga till mig att du kanske ska gå ut i köket.. Men jag svalde min stolthet, att räcka ut handen och be om hjälp har inte varit min metod.

Jag vet nu jag hade behövt det, jag behöver det.

Jag behöver Er alla, men jag har valt att stöta bort alla.

Förlåt, men.. vet inte vad!

---

Nu till det lite mer personliga..

Förlåt,

Jag vet att du mår minst lika dåligt som jag,

att jag inte kan förmå mig att ringa, skicka ett sms eller ja vet inte vad.. Får mig att skämmas.

Jag vill kunna men jag kan inte.

Du är en av mina närmaste, en av 3, absolut närmsta vänner.

Och jag kan inte ens ringa dig.

Varför? Jag vet inte.

Det gör så förbaskat ont men vill inte vara ivägen kanske. Fast jag vet att jag inte är det.

Allt jag kan säga är förlåt, jag måste bara svälja min stolthet och räcka ut min hand.

Jag vet att du skulle hjälpa mig om jag låter dig!

Jag ska, jag ska.. jag ska!

Som du sa i veckan, du är bara ett samtal bort och kommer alltid att vara

Älskar dig vännen!

Även fast det här ovan är till en speciell vän har jag jätte dåligt samvete till de andra 2 av mina närmsta.

Men jag kan inte öppna mig.

Jag kan inte dela med mig av mina känslor för jag kan inte sätta ord på dem.

Jag känner mig stum,

jag känner mig döv när ni pratar med mig.

Jag vill så gärna kunna lyssna på allt vad ni alla har att säga till mig men jag gör inte det. Jag slutar lyssna, jag vet inte varför jag gör det och jag hatar mig själv för det.

Jag är vuxen och ska klara av att ta hand om mig själv, men jag tror inte jag klarar av det.

---

Nu kommer det jobbigaste,

Förlåt Mamma,

att jag inte kan gråta framför dig,

att jag inte kan säga vad jag känner,

att jag inte kan be om hjälp,

att jag gör allt som du uppfostrat mig till att inte göra just nu..

Jag är rädd för att du ska må sämre om jag mår dåligt.

Fast jag vet ju att du kan se rakt igenom min fasad, det finns ingen som känner mig bättre.

Så jag förstår inte varför jag ens försöker,

för att få dig att känna dig som en hemsk Mamma?

Nej det är inte min intuition..

Jag vet att det här är otroligt jobbigt för dig med, Love var ditt första och hitills enda barnbarn och han kommer vara det enda tills den dagen jag får ett barn till.

Jag känner mig bara totalt misslyckad.

Förlåt för att jag röt till på sjukhuset är du skulle fotografera Love's hand..

Jag vet att det inte gick att få det bättre,

men min frustration över att det där var mina enda bilder jag någonsin kunde få på Love gick ut över dig och det var inte meningen.

Det är otroligt hur många saker jag har dåligt samvete över.

Jag kommer aldrig kunna be om förlåtelse för allt,

men förlåt..

---

Åter till all besvikelse jag har inom mig över hur vissa har reagerat på min graviditet och på det som hänt får mig att bli stum.

Hur kan man ens försöka hitta sin egen lycka i någon annans sorg,

det gör mig ont.

Obeskrivligt ont.

I inlägget här in under har jag publicerat historien om "Hur Love blev till.."

Hur kan man som "vän" inte ens ha skickat ett sms där det står jag beklagar sorgen, eller ringt ett samtal.

Det är så många bekanta, arbets kollegor, skolkamrater från lågstadiet osv. som har hört av sig och beklagat sorgen.

Men däremot kan inte en s.k vän höra av sig.

Det gör så förbannat förbaskat ont.

En annan fråga jag har fått svara på om och om igen..

Hur kan du sörja ett missfall? Men vadå du gjorde ju en sen abort?

Nej & Ja..

Men vad är problemet hos människor att inte kunna se vad som är lämpliga frågor och jävligt onödiga?

Jag vet inte men jag har svarat på frågorna om och om igen.

jag fick inget missfall, Love var ett barn, mitt barn. Han var sjuk, han föddes alldeles för tidigt och bestämde sig för att sova i himlen. Vad är konstigt? För att jag inte vill berätta hela sanningen för hela Sveriges befolkning har ni rätten att börja prata bakom min rygg, Tack ni alla underbara människor.

Love var inget missfall, han var sjuk.

Bara för att han aldrig han lämna min mage så är han ett "missfall" för Er.

Men inte för mig, det gör ont att höra Er prata om Love som en sak, som en klocka med ett trasigt batteri.

Han var mitt barn/ Han är mitt änglabarn.

Och ja jag gjorde en sen abort, i Era ögon.

I verkliga fallet genom gick jag en selektiv abort. Med det menas att barnet är sjukt och man väljer att avbryta graviditeten då barnet inte skulle klara sig utanför livmodern.

Jag fick genomgå en förlossning, jag fick genomlida timmar och åter timmar av smärta av värkar. Värkar som jag aldrig kommer kunna förklara vid ord.

Det värsta av smärtan var vetskapen att jag genom gick det helvetet av en anledning, att få kunna hålla mitt döda barn och för att kunna anordna en värdig begravning till honom.

Den smärtan kommer jag ALDRIG kunna sätta ord på, den smärtan kommer spegla resten av mitt liv.

Smärtan av att sitta med sin döda son i famnen och kunna peka ut likheter som är självklara och redan i v.18 så tydliga att det enda jag inte kunna peka ut att vara en likhet med mig eller Love's Pappa var Love's mage.

Allt annat var VÅRT. Han va vår son, det kan ingen ta ifrån oss.

---

Men jag är trött på att ta skit, och nej jag kommer inte ge tillbaka.

Jag ska gå vidare.

Jag är starkare än va de är,

men jag behövde ventilera. Det är därför jag har den här bloggen,

jag är en skrivare och tänkare.

Det har jag alltid varit och kommer nog alltid att vara.

Jag behöver ha min tid.

Jag kommer att ta min tid.

♥ Bina