Jag har sådan sjuk ångest..

Dagarna springer fram, i morgon är det EXAKT 1 vecka kvar till Love's Begravning.

Jag har en klump i magen. Inte en liten, utan en mega stor klump.

Jag hoppas jag klarar av den dagen, jag måste klara av den dagen.

Men det är sjukt hur man skjuter allting framför sig och säger "Jag tar det i morgon..."

Det blir inte enklare.

Beställde grunden till kistdekorationen igår. Jag vet ju att det är leveranstid,

men jag tror att jag hoppades på att jag skulle vakna upp ur min dröm.

Jag har inte gjort det än, och jag vet det här är INGEN dröm.

Hur är det möjligt att tårarna börjar rinna när jag skriver att det inte är någon dröm?

Jag vet ju att jag inte drömmer.

Men det gör ont att veta att jag inte drömmer..

Det gör ont på ett sätt som jag inte kan förklara.

Hur ska jag kunna gå vidare?

Jag måste gå vidare, jag har inge val.

En av mina största rädslor just nu är beroenden.

Jag är rent ut sagt LIVRÄDD för att jag ska bli beroende av något som ger mig tröst.

Jag har tidigare varit beroende av både socker och shopping.

Jag vågar inte äta socker, jag vågar inte shoppa, jag vågar inte släppa in något/någon i mitt liv, jag vågar inte dricka alkohol..

Jag är rädd för mig själv. För jag vet inte hur jag fungerar längre eller vem jag är..

Jag känner inte igen mig själv heller..

Alla som känner mig säger att jag är en av de starkaste människor som de känner..

Ni måste bara säga det för att ni tror att jag behöver höra det.

Jag är INTE stark.

Alla dessa ord om att jag är så stark tror jag har fått mig att få någon sorts "prestations ångest"..

Jag klarar inte av att be om hjälp, för jag ska ju klara mig själv.

Det finns en person som jag pratat med som fått mig att skratta, iof sig så ringde jag när jag mådde som sämst.

Personen sa bara, Jag behöver inte komma. Du behöver vara själv. Ta en prommis, med bra musik så klarar du dig bättre än om jag kommer.

Kanske är hårda ord kan ni tycka men han känner mig utan och innan. Han vet vad han säger och jag kan ta det ifrån honom, men skulle vem som helst annars sagt så hade jag blivit rent ut sagt skit förbannad.

Men jag behövde höra HANS ärlighet.

Men ångesten lägger sig inte.

Jag antar att jag behöver rida ut den här vågen..

Jag har inget val..

Idag är en dålig dag,

Vill bara somna om och vakna i morgon.

Blev först irriterad på att solen sken, sen fortsatte allt.

Ska faktiskt försöka somna om nu och hoppas på att allt blir bättre när jag vaknar igen.

Så sjukt att känna sig så otroligt obekväm i sin egna kropp,

Jag vill bara krypa ur mitt skal och kliva in i någon annans.

Visst har jag känt liknande känslor tidigare men jag kan verkligen inte sätta ord på dem nu.

Jag borde gå upp och tvätta alla lakan och handdukar, kanske mattan i köket också.

Men jag vill verkligen INTE, inte idag.

Igår funderade jag på om jag skulle baka bröd idag, NEJ det vill jag inte heller.

Borde gå igenom frysen och kylen..

Borde sätta in räkningar i pärmen..

Jag borde..

Borde..

Borde...

Borde....

Men jag vill verkligen INTE, inte göra ett smack.

Sova blir nog lösningen på dagens problem..

Är trött på mig själv..

MÅSTE ju kunna sova..

Kommer bara inte ihåg hur man gör verkar det som..

Är ju trött men visst sitter jag fortfarande kvar i soffan med datorn i knät.

Iof sig så har jag pysslat med att försöka byta lägenheten..

Ska flytta, kommer att flytta.

Den här lägenheten har alldeles för många minnen,

om jag ska kunna gå vidare måste jag flytta.

Dock ÄLSKAR jag verkligen lägenheten, den har bjudit på mkt minnen.

Men nu behöver jag komma bort från minnena och börja om från början!

Har sett en massa fin fina lägenheter så det ska nog inte vara några problem.

Stockholm's Innerstad är dock ett krav, kanske inte det minsta kravet direkt..

Nu ska jag inte spåra ut här utan vill verkligen försöka fokusera på att sova.

Snälla ni, kan jag få alla Era knep på hur man ska somna?

Alla tips är bra, förutom de som inte fungerar, men alla är värda ett försök..

Hjälp mig!!

Kommentera som bara den nu, Jag behöver ALLA tips!

Sorg är så mycket mera och så annorlunda än många tror, sorg är en kompass. Den visar vägen mot en ny livssituation.

Inget blir precis som före sorgen, sorg gör ont. Att förtränga sorg därför att det gör ont är både farligt och egentligen omöjligt. Sorg är ett pris för kärlek, ju mer vi fäster oss vid någon, desto större sorg. Sorg tar tid.

Det är vanskligt att säga att tiden läker alla sår, det är bättre att ställa in sig på att inget blir som före sorgen, läks inte såren, blir ärren kvar Sorg är bra. Sorg visar att du lever och känner. Våga sörja. Omvärlden förstår trots allt.

Inatt vaknade jag helt kallsvettig, jag hade en dröm som jag ALDRIG vill ha igen..

Först började drömmen med att jag var tvungen att börja jobba imorgon, jag fick ren panik och visste inte vart jag skulle ta vägen..

Jag visste att jag inte kunde jobba men jag bestämde mig för att jag var tvungen..

Kom till jobbet och gick och bytte om.. Sedan var det bara ner i matsalen för att sätta fart..

Det kom lite gäster och det kändes helt ok, det enda va att det kändes som om någon gick och höll för min mun.

Jag va inte som jag brukar vara, den som kan säga vad jag vill hur jag vill.

Sedan kom plötsligt en familj, mamma, pappa och två barn.

De satt på bord 34.

De ville ha en barnstol, och jag hämtade en.

När jag kom dit för att ta beställning, vände sig det lilla barnet i barnstolen till mig och såg precis ut som Love fast i mer "rätt ålder". Den lilla säger till mig..

Det gjorde så sjukt ont i hjärtat att vakna av den drömmen.

Tänk om Love verkligen tänker så. Tänk om jag kunde ha "räddat" honom.. Tänk om jag tog fel beslut.

Jag behöver bara ha obduktionsrapporten nu, behöver ha konkreta svar.

Jag vet att jag inte ska jämföra mig med andra i liknande situationer.

Tänk om jag bara kunde ha sett att hjärtat inte slog eller att han hade minskad hjärtkapacitet.

Nej jag såg bara en missbildning ett "fel" och valde att låta han få somna in.

Jag känner mig så självisk.

Hur kunde jag?

Jag vet inte vad jag tänker just nu.

Anledning till att jag inte vill sova är pga. det här.

JAG VILL INTE DRÖMMA..

Men jag kan inte vara vaken hela tiden.. Min kropp klarar inte av mer än vad den redan är utsatt för.

Jag önskar att jag kunde ha någon här hela tiden och bara få kunna känna närhet.

Men jag kan inte det, jag har inte den personen..

Jag förbrukade all min tillit i mitt beslut att gå igenom den här graviditeten själv och jag får bara inse fakta,

ensammen är stark.

Ensammen är stark och jag är starkare än somliga tror är två citat som jag är en flitig användare utav.

Jag är trasig. Men jag måste klara mig jag har inge val.

Jag har nu MIN framtid att tänka på.. Jag måste gå vidare!

Bara för att jag säger de här orden just nu vill jag INTE att någon annan använder de orden till mitt ansikte.

Jag blir bara arg och frustrerad.

Alla ord som man fått så som

"Tiden läker alla sår.."

"Du kommer få flera friska barn.."

"Du är fortfarande ung.."

"Du har hela livet framför dig.."

"Du kommer träffa Mr Right och få din saga.."

"Det var inte bara meningen.."

JAG VET, jag vet att ni alla har rätt i det ni säger, men jag blir bara arg för de här orden tar inte tillbaka LOVE..

Jag vill inte ha något annat just nu jag vill bara ha min Love.. Mitt barn, jag skiter just nu i om jag kommer få 10 underbara små mini-me i framtiden.

För det är inte det som tröstar mig och det är inte det som kommer läka mina sår.

Vad som läker mina sår vet jag inte..

Men jag vet inte ens om jag vill ha barn längre..

Hur ska jag klara av att gå igenom en graviditet?

Varför skulle jag utsätta mig för samma sak igen?

Jag tror inte att någon kan förstå min känslor HELT och hållet..

När jag säger att jag kanske inte vill utsätta mig för det här igen,

menar jag att det här gör ONT..

Jag vill kunna klara mig själv, jag vill bara kunna äta, sova och leva.

Jag kan INTE det..

Det gör ont.

---

"Vill visa all min kärlek men hur förklarar jag,